De gamle och lögnen - fynd och fusk i bibeln

Jag har delat in posten i tre rubriker, vilka tematiskt behandlar bibelvetenskapen från sina tre huvudområden; metodologi, textkritisk och slutligen historia/hermeneutik.

Bibelvetenskaplig metod
Den moderna bibelvetenskapen vilar på två enkla antaganden. Det första är att bibeln som text betraktat är som vilken annan text som helst. Dess historia går alltså att spår och dess innehåll går att förstå med vanliga medel. Det andra antagandet, som egentligen är en konsekvens av det första, är att bibelns innehåll skall bedömas som annan litteratur. Man får med andra ord inte ge avkall på evidenskriterier eller tillgripa andra förklaringar än dem man använder för övrig litteratur, bara för att det rör sig om bibeln.

Praktiskt innebär det första antagandet att om jag finner två avvikande manuskript till en biblisk text så följer logiskt att antingen a) ett av dem kommer att vara närmare berättelsens ursprungliga form eller b) båda vara lika olika från berättelsens ursprungliga form. Om den ena texten säger att “Hur kan han säga så? Han hädar! “och den andra “Att han säger så? Han hädar!”, så har den ena en mer ursprunglig ordalydelse, eller så har båda fel ordalydelse och den ursprungliga lydelsen var något annat. Man måste då bedöma vilken text som är mest trolig eller om båda är lika osannolika. I vårt exempel som kommer från den textkritiska apparaten till Matt. 2:7, är svaret att formen “Hur kan…” är belagd i flera av varandra oberoende och äldre källor medan “Att han…” endast finns belagd i två yngre källor. Läsarten “Hur kan…” är således ursprungligare än “Att han…” och den bör därför föredras.

Det andra antagandet innebär praktiskt att bibliska utsagor inte tillmäts större historisk trovärdighet än andra dokument. Om bibliska uppgifter motsägs av flera oberoende källor måste man anta att de är felaktiga, om man hade kommit till den slutsatsen om samma motstridiga uppgifter funnits mot en utsaga i ett annat dokument. Det innebär också att man kräver extraordinära bevis för extraordinära anspråk. Med Humes ord; för att ett mirakel skall accepteras måste det att miraklet inte inträffat vara ett ännu större mirakel än miraklet självt. Om historien om Lots hustru, som blev en saltstod, skall anses trovärdig bara därigenom att den är omtalad, så måste också historien om Narkissos, som blev en pingstlilja, anses för trolig bara därför att den är omtalad. Om jag finner historien om Narkissos för osannolik, därför att folk inte förvandlas till pingstliljor, så måste jag också anse historien om Lots hustru för otrolig, eftersom folk inte förvandlas till saltstoder. För att jag skall ändra min uppfattning måste bevis presenteras som är så starka att de omkullkastar min tidigare erfarenhet.

Vi måste alltså först etablera en text som är ursprunglig, vi måste därefter bedöma sanningshalten i denna text och det gör vi genom att jämföra med annat tillgängligt material såsom oberoende källor och arkeologiska data. Där sådana inte finns, måste vi tillgripa vårt resonerande förnuft, för att fastställa vad som rimligen kan vara sant. Det sista steget är att tolka själva texten, alltså att försöka förstå vad författaren menade med det han skrev, vad hans budskap var. Detta budskap är förståss inte avhängigt den historiska sanningen i berättelsen, även om vårt accepterande av det är beroende av om vi tror författaren talade sanning eller inte. Även en lögn kan ju som bekant vara meningsbärande.

Texten
Flera av bibelns böcker är kompilationer. I GT ser vid detta genom att författare till de olika skrifterna säger att de läst den ena eller andra uppgiften än här och än där, så omtalas i 4Mos 21:14 “Boken om Herrens krig”. Totalt omtalas arton olika skriftliga förlagor i GT. Ingen av dessa finns dock bevarade till våra dagar. Att böckerna är kompilationer framgår också därav att många berättelser förekommer flera gånger men i motstridiga versioner. Det finns två skapelseberättelser (1Mos1:1-2:3 samt 2:3-25), två versioner av tio guds bud (2Mos 20:2-17 samt 5Mos 5:7-21) och två versioner av hur Saul dör (1Sam 31:4-6 samt 2Sam 1:1-16, möjligen tre versioner jmf. 2Sam 21:12). I NT ser vi samma fenomen fast där hänvisas inte till olika skrivna källor utan till en muntlig tradition se Joh 21:25 och Luk 1:1-2. Även här ser vi fenomenet med motstridiga versioner. Vi har exempelvis två berättelser om hur Judas förrädaren dör (Matt 27:5 samt Apg 1:17) och två uppgifter om när Jesus blir korsfäst (eg. Mark 15:23 samt Joh 19:14). För en mer omfattande lista av motstridiga versioner se här.

För gamla testamentet kom det att dröja till 400-talet e.vt. innan en hebreisk standardtext växt fram. Denna benämns idag “den massoretiska texten” efter den grupp judiska skriftlärda som tros ha sammanställt den. Länge var den äldsta kopian vi hade av denna text från 900-talet e.vt. Det fanns dock en betydligt äldre översättning av de judiska texterna till grekiske, den så kallade Septuaginta, i omlopp alltsedan 100-talet f.vt. Denna grekiska text, eller någon av dess olika läsarter, används tämligen konsekvent i NT vars författare troligen inte var bekanta med vare sig arameiska eller hebreiska. Ett problem har länge varit att Septuaginta både innehåller andra böcker, de så kallade apokryferna, och har andra återgivningar av texten än den som återfinns i den massoretiska versionen. Qumranfynden på 1940-talet klarlade textläget betydligt då man där, förutom att finna texter som ganska så väl överensstämmer med den massoretiska texten, också fann texter som överensstämmer med den grekiska texten i Septuaginta. Man fann vidare andra böcker som innehåller texter som återfinns i det vi idag kallar de bibliska böckerna, men i andra oberoende samlingar.

Under det fösta århundradet i vår tideräkning fanns det alltså inget GT såsom vi känner det. Det fanns istället en uppsjö av texter och versioner av texter varav några var mer, andra var mindre, accepterade. Vilken text man använde sig av berodde mycket på var man bodde, alltså vilken text som fanns tillgänglig, och vilket språk man talade. Urvalet av böcker kom sent och den kristna kyrkan valde att behålla böcker som judarna förkastade. Under reformationen kom den yngre judiska kanonversionen att bli normerande istället för den äldre kyrkliga, som även innehöll apokryferna. NT innehåller självt en hel del allusioner på apokryfa texter som dess författare på ena eller andra sättet uppfattade som viktiga.

Textläget för GT är ändå enkelt om vi jämför med förhållandet för NT. Uppskattningsvis vinns det i storleksordningen 100.000-200.000 olika läsarter till den nytestamentliga texten, alltså fler varianter än det samlade antalet skrifter har bokstäver. Det finns dessutom flera självständiga texttraditioner i olika geografiska områden. Antalet evangelier som vi känner till ifrån de första århundradena är ett trettiotal, och därtill kommer en uppsjö av apostoliska brev och andra skrifter som ansågs auktoritativa. Nya testamentets kanon har aldrig blivit officiellt fastställd och än idag råder oenighet mellan de olika kristna sekterna om vilka böcker som skall räknas dit. För en historisk översikt se här.

Om vi för en stund återvänder till själva den nytestamentliga texten och funderar på hur den en gång kan ha sett ut så stöter vi på stora problem, för flera av de texter som vi tar för givna är med all säkerhet inte ursprungligen varit med. Så förhåller det sig med berättelsen om äktenskapsbryterskan som skulle stenas i Joh 8:1. Denna text finns inte i de äldsta manuskripten och i de västliga läsarterna är den inför med klamrar, skriven i marginalen eller markerad med asterix. I olika versioner är den också införd på olika ställen i Johannesevangeliet och i en texttradition återfinns den istället införd på samma sätt i Lukasevangeliet. Att använda asterix eller klamrar var det äldre sättet att göra fotnoter eller kommentarer till en text. De bibliska kopisterna använde den flitigt för att föra in historier de tyckte hade samband med texten eller borde finnas med, men som inte fanns med i den text de kopierade. Längre fram i historien kunde klamrarna falla bort av misstag, eller så hade man blivit så van vid den utvecklade historien att man inte förstod vad klamrarna skulle vara bra till, och på så sätt kom tillägget till texten att bakas in i själva texten. Det var detta som hade hänt när man under medeltiden igen började översätta de grekiska texterna. Den text som reformatorerna arbetade med, den så kallade textus receptus, då de översatte bibeln till folkspråk, var en sentida version där innovationer arbetats in i texten. Detsamma gäller för slutet av Markusevangeliet. Både berättelsen om att Jesus visar sig efter gravläggningen och berättelsen där han säger att hans lärjungar skall hantera giftiga orma och dricka gift utan att bli skadade, är sentida tillägg. Det ursprungliga slutet av detta det äldsta av de bevarade evangelierna är att kvinnorna flyr från den tomma graven “och ingen sade något till någon, ty de var i fruktan.” (Mark 8:1)

Historia och hermeneutik
Jag tänker här uteslutande ägna mig åt historiciteten i GT. Jag gör det därför att det är enklare att säga något definitivt om GT på empirisk grund. NT avhandlar en mycket kort tidsperiod och innehåller få historiska uppgifter som går att analysera utifrån oberoende källor och arkeologiskt material. GT å andra sidan, gör anspråk på att täcka hela världshistorien och det finns gott om oberoende källor som kan bekräfta eller avstyrka de uppgifter som GT:s skrifter ger om historiska förhållanden. Innan vi tittar på några konkreta exempel så kan det redan nu vara bra att påtala att GT har funnits tillförlitligt när det gäller historiska uppgifter såsom namn på kungar och platser under 600 och 700-talen f.vt och framåt. Det är också denna period som de flesta bibelforskare tror att gamla testamentets historiska böcker blev skrivna. Det är under denna period det finns en fungerande israelisk kungamakt och med en administrativ apparat och förhållandena överhuvudtaget är sådana att en litterär kultur kan uppstå och frodas. Så till våra exempel som kommer att röra skeenden som faller utanför denna tidsperiod, och där historiska uppgifter visat sig vara uppåt väggarna fel.

1. Det berättas att Abraham när han anlände till Israel mötte på filistéer (1Mos 20:1-18; 21:22-34). Filistéerna blev dock inte bofasta i landet förrän på 1100-talet f.vt. Detta är 1000år senare än den tid bibeln förlägger Abrahams epok. Filistéernas ankomst till landet är dokumenterad av tre samtida egyptiska källor, vilkas ritighet har styrkts av omfattande arkeologiska utgrävningar av filisteiska bosättningar. Det finns helt enkelt inga filisteiska lämningar från den tid bibeln förlägger Abraham. Förklaringen till detta är förståss att de bibliska källorna skrevs flera århundraden efter det att filistéerna anlänt och deras ankomst var då höljd i historiens dunkel. Den filisteiske ärkefienden blev förlagd tillsammans med patriarkerna till ett arkaiskt och mytiskt förflutna, fiendskapen likaså.

2. Det talas om att Josef blev förd till Egypten med en kamel karavan, ledd av ismaeliter (arber), och lastad med ladanum* och balsam. Detta skall också, enligt den bibliska kronologin, ha tilldragit sig på 2000-talet f.vt. Kameler användes dock inte som fraktdjur förrän på 1000-talet och araberna bedrev inte handel med egyptierna förrän på 600-talet. Uppgifterna i berättelsen speglar alltså förhållanden som är långt senare än de som berättelsen beskriver.

*Kåda från citrusbusken använd som rökelse

3. De platser och riken som omnämns i samband med uttåget ur Egypten (föreläggs omväxlande till 1146 respektive 1240) var inte bebodda på den tiden. Några av de platser som omnämns har bara lämningar av bosättningar från 600-talet. Vidare var både Sinai och Kanaan på denna tid egyptiska provinser. Moses borde därför ha stött på egyptiska befästningar både i norra Sinai och i Kanaans land. Sinai öken har vi två tillfällen blivit föremål för massiva arkeologiska undersökningar, ändå har man inte funnit så mycket som ett spår av det judiska folk som enligt moseböckerna skulle ha uppehållit sig i öknen under 40år.

4. Genetiska studier har belagt att det judiska folket inte är ett invandrat folk utan av samma härkomst som palestinier och syrier. Judarna är alltså själva Kananéer. För detaljerad information se här.

Det finns helt klart en judisk historia att berätta, men GT är inte en tillförlitlig källa till denna historia. Den historia vi återfinner i GT är en annan historia än den historiografiska. GT ger oss en ovärderlig inblick i hur det judiska folket, men framför allt det ledande skiktet, tänkte sig sin egen historia i mitten av 1000-talet f.vt. Där finns bevarad den nationella myt som underbyggde monarkin och prästerskapets auktoritet och lade grund till folkets identitet. Det är också en ovärderlig källa till den idéhistoria som ligger bakom de legender som nya testamentets författare spann i början av vår tidräkning.

Jerker Karlsson
http://allotetraploid.se/