Falsifierbarhet
Ofta kritiseras vetenskapen för att vara trög. Det är riktigt att det finns en tröghet i den vetenskapliga acceptansen av nya teorier. Ju mer nyskapande en teori är, desto mer krävs det för att den ska nå acceptans i vetenskapliga kretsar. Det ska vi vara glada för. Annars skulle ju hela vetenskapen vila på ett gungfly, om man alltför lätt accepterade nya påståenden som saknar vetenskaplig grund och empiriskt stöd.

Erfarenhet och tester är alltså centrala i den vetenskapliga metoden. Men kan vi alltid lita på våra tester? Kanske har forskaren missat något, kanske hennes önskan att uppnå ett visst resultat gör att hon inte varit helt objektiv? Det är rimligt att vara kritisk till ett testresultat. Därför är det en viktig princip för den vetenskapliga metoden att tester och experiment ska vara upprepningsbara. Andra forskare måste i sina egna laboratorier kunna återupprepa experimentet och komma fram till samma resultat. Om en teori håller, så är den oberoende av vem som testar den.

Om en teori blir allmänt accepterad, så beror det sannolikt på att den inte går att slå hål på. Därmed är teorin en god beskrivning av verkligheten, tills det kommer en teori som är ännu bättre. För att en teori om världen ska kunna kallas vetenskaplig, måste den vara testbar. Det kan också beskrivas som att den måste vara falsifierbar[1]. Att en teori är falsifierbar innebär att det går att beskriva ett test som, rent principiellt, skulle kunna visa att teorin inte håller. Det måste alltså gå att ange vad som krävs för att en vetenskaplig teori ska kunna vederläggas. Går inte det, så saknar teorin ett vetenskapligt innehåll och har därmed inget vetenskapligt värde.

[1] Popper, Karl: The logic of scientific discovery, Hutchinson (1959)

Detta är ett utdrag ur boken Tro och Vetande 2.0 som är skriven av Christer Sturmark.