Placebo och nocebo
Hur förvissar vi oss då om att inte göra misstag när vi använder den vetenskapliga metoden? Det går givetvis inte att helt undvika misstag. Slarv, önsketänkande och längtan efter ära och berömmelse har producerat många falska resultat genom historien. Men de vetenskapliga undersökningarnas metoder handlar mycket om att i möjligaste mån undvika sådana fällor. Ett par av de viktigaste metoderna för detta, speciellt inom medicinen, kallas blindtest och dubbelblindtest.

Syftet är att eliminera forskarens önsketänkande och, när föremålet för experimentet är en människa, även försökspersonens önsketänkande. Vi vet idag att människors egen önskan och tro kan ha både positiva och negativa effekter. Detta kan illustreras i ett enkelt exempel:

En patient med sömnsvårigheter vill ha en sömntablett varje kväll. Hon får detta av sin läkare, som utan att tala om det för patienten ger henne sockerpiller istället för sömnmedel. Med hjälp av detta piller somnar patienten gott. Effekten kallas placebo. Inbillningseffekten ger ett resultat som i viss mån kan ersätta en verkningsfull substans. Motsatsen till placebo kallas nocebo, vilket innebär en negativ effekt av inbillningen:

I en liten by i Nigeria försvinner en bensindriven generator från en av hyddorna. Någon har stulit den. Byns häxdoktor sammankallar byborna och berättar att han lägger en förbannelse, med omedelbar verkan, över den som har stulit generatorn. Förbannelsen gör att tjuven kommer få svårt att äta, få ont i magen och sakta men säkert bli vid sämre hälsa. Några dagar senare är generatorn åter på sin plats. En ung pojke har varit illamående sedan han hörde förbannelsen uttalas. Han hade inte kunnat äta eller dricka ordentligt och till slut lämnat tillbaka generatorn. Detta är ett tydligt exempel på nocebo. Själva tron på magiska krafter orsakar de symptom som förbannelsen syftade till att orsaka. Effekterna av både placebo och nocebo är empiriskt mycket väl undersökta och belagda.

Detta är ett utdrag ur boken Tro och Vetande 2.0 som är skriven av Christer Sturmark.