Sanningsrelativism
Idag finns också en tendens till vetenskapsförakt, där en del människor ifrågasätter om det existerar några objektiva sakfrågor överhuvudtaget. Trenden brukar kallas sanningsrelativism. Nuförtiden hör vi ofta uttrycket "det som är sant för dig, behöver inte vara sant för mig". Detta sätt att formulera sig är populärt inom det som kallas postmodernism eller socialkonstruktivism. Uttrycket syftar till en sanningsrelativism, där inga objektiva sakfrågor eller sanningar existerar. Allt beror bara på vem som anlägger perspektivet. Inom den så kallade postkoloniala teoribildningen är detta också ett vanligt förhållningssätt.

Den postkoloniala och socialkonstruktivistiska teorin bygger på den insiktsfulla grundtanken att människors livsvillkor påverkar vilket perspektiv vi anlägger på vår forskning och vår analys. Faktorer som ras, kön, klass, hierarki och politisk ideologi påverkar vilken slags forskning som bedrivs i samhället, och vilka forskningsresultat som blir tongivande. Ett klassiskt exempel på detta är den sovjetiske genetikern Trofim Lysenko, som på 1930-talet kritiserade Darwins evolutionslära och lanserade en alternativ och ideologiskt färgad teoribildning om arternas utveckling. Teorierna var vetenskapligt felaktiga, men betraktades som ideologiskt korrekta, nyskapande och uppskattades mycket av Stalin. Den konventionella mendelska genetiken kallades för "borgerlig pseudovetenskap".

Den postkoloniala teorin menar att vår historieskrivning och vetenskap skulle sett annorlunda ut, om den inte hade definierats av de maktstrukturer som härskat i vår del av världen. Ett enkelt exempel på det är att vi i våra historieböcker kan läsa att Columbus år 1492 seglade från den gamla världen och upptäckte den nya världen, det vill säga Amerika. Hade indianerna skrivit dessa böcker, hade de sannolikt betraktat sitt eget land som "den gamla världen", där de hade bott och levt i tusentals år. Så långt är allt i sin ordning, och den postkoloniala teorins kritik är befogad. Problemet med postmodernismen, postkolonialismen och dess olika socialkonstruktivistiska varianter, är att de ofta förenas med en vetenskaplig okunnighet och ibland också rent vetenskapsförakt.

Sanningsbegreppet i sig, kan inte relativiseras. Däremot är det rimligt att tro att faktorer som förtryck, ras, kön och fattigdom påverkar våra uppfattningar inom till exempel sociologi och samhällsvetenskap - och kanske i någon utsträckning våra uppfattningar i naturvetenskap. Men från detta kan vi ju inte sluta oss till att själva sanningen påverkas. Om en teori fungerar, så gör den det oberoende av vilka faktorer som får folk att tro på den. När någon säger att ”det som är sant för dig, behöver inte vara sant för mig” uttrycker de sig gravt vilseledande.

Givetvis kan en viss språklig sats vara sann eller falsk beroende på vem som yttrar den: Om jag säger "Jag är man", så talar jag sanning, men om en kvinna yttrar samma sats så är det falskt. Men detta visar inte att sanningen är relativ. Jag och kvinnan uttrycker nämligen olika påståenden med samma sats. Vad jag säger är att jag är en man; vad hon säger är att hon är en man. Det är objektivt sant att jag är en man, och objektivt falskt att hon är en man.

Förnekandet av en objektiv sanning är inte bara felaktigt, utan kan också vara djupt omoraliskt. Om någon tror att det finns troll i skogen, och jag inte tror att det finns troll i skogen, så måste någon av oss ha fel. Även om vi inte kan avgöra vem av oss som har fel (utan att undersöka saken), så måste vi vara överens om att bara en av oss kan ha rätt.

Det är både intellektuellt ohederligt och omoraliskt att driva en totalt sanningsrelativistisk ståndpunkt: Jag kan inte slå dig i huvudet och säga att i "min verklighet hände inte det där, så det kan inte göra ont". Med en radikal sanningsrelativism, skulle Göring ha gått fri i Nürnbergrättegångarna genom att hävda att hans verklighet är annorlunda än domarens. Med ett sådant förhållningssätt skulle ingen kunna dömas för några brott. Då kan vilka påståenden som helst passera, eftersom inget är mer rätt än något annat. Den totala sanningsrelativismens förhållningssätt att "allt är lika sant!", är lika osunt och ofruktbart som den religiösa fundamentalismens bombsäkra sanningsanspråk.

Dessutom är det ju så att om påståendet "Alla sanningar är relativa" vore sant, då måste ju även detta påstående vara relativt, eller hur? Sant för vissa, men inte för andra. Hela idén med sanningsrelativism kollapsar då som ett korthus.

Detta är ett utdrag ur boken Tro och Vetande 2.0 som är skriven av Christer Sturmark.