Tolerans, frihet och gemenskap
Tolerant ska man vara och man ska respektera varandra men vad är det att vara tolerant och att respektera? Att vara tolerant är att "tillåta och fördra förekomst av någon företeelse" enligt Svensk ordbok. Att respektera är att "visa eller uppleva tillräckligt hög värdering av någon". Att tolerera verkar kräva mindre än att respektera.

Tolererar kristen tro och de kristna gör jag kanske, har ingen som helst tanke på att förbjuda, även om jag kan vara starkt kritisk i debattens hetta. Men jag har förstås svårt att tåla att det fortfarande finns de som hänvisande till Paulus ord om att kvinnan ska tiga i församlingen vill hålla kvinnan på plats. Och jag tycker det borde vara förbjudet att uttala sig kränkande om homosexuella, och det är kränkande att jämföra homosexuella med grova brottslingar och sexuella handlingar där ena parten utnyttjas och kränks, vilket förekommer allt som oftast i debatter med kristna. Kan jag förresten finna mig i att det finns människor som säger till sina barn att de går förlorade om de inte tror? Oj, det bara växer! Hjälp, är jag tolerant? I mina debatter med kristna på nätet anklagade vi varandra friskt för att vara intoleranta. Jag tyckte att jag i viss mån hade ryggen fri eftersom jag inte hade något helvete att hota med för dem som inte delade mina åsikter. Det finns en inbyggd intolerans i den kristna tron, åtminstone om man tar detta med förtappelsen bokstavligt.

Kan jag respektera den kristna tron då? Den som på allvar tror sig sitta inne med nyckeln till frälsningen och anser att de som inte tror är på väg mot avgrunden, måste naturligtvis göra sitt yttersta för att rädda dessa. Något annat vore ren ondska ur sinnelagsetiskt perspektiv. Samtidigt uppstår ett psykologiskt tvång speciellt med tanke på dem som uppfostras i kristna sammanhang. Väl inne i det dogmatiska systemet har man ingen religionsfrihet Man hamnar i en tankens råttfälla, där tvivel med nödvändighet måste leda till tro; annars går man förlorad. Tvivel kan till och med sägas komma från en ond makt. Man ska inte förlita sig på sitt förstånd sägs det. Gud tankar är högra än våra tankar....Dogmerna sätter effektiva spärrar för det självständiga tänkandet. Om man renodlar en aspekt av saken, den ärliga tron, går det att respektera, inte om man renodlar den andra, konsekvensen av det hela.

Ur en aspekt kan jag alltså respektera en bokstavstro, som på något sätt är mer ärlig och konsekvent: Är det sant så är det! Men den leder också till mycken lidande, speciellt för dem som kommer i kläm på något sätt, inte helt kan identifiera sig och gå upp i sin tro. Den leder också till mycken fördömande både av den egna personen och andra. Den liberalt troende, som tänker med hjärtat, kan jag respektera. Han/hon är fri att ta till sig det positiva och blir inte lika fördömande mot andra människor. Samtidigt ställer jag mig undrande inför det här luddiga undanglidandet man kan uppleva hos dessa människor. Själv har jag med tiden förstått att jag med eller utan tro är någon sorts ordets fundamentalist, tar ord på ett mycket stort allvar, har svårt att förstå att man inte menar det man säger. Vad menar man när man läser trosbekännelsen t ex?

Men förstår gör jag väl? Jag har ju själv varit troende och kan ta illa vid mig speciellt när andra dömer ut de kristna och ifrågasätter deras psykiska hälsa eller intelligens. Det drabbar ju den jag en gång varit! Men när man tror sig förstå utgår man ofta från sig själv. Allas tro ser ju inte ut som min gjorde. Jag har fullt sjå med att försöka sätta mig in i att alla inte upplever sin tro problematisk, inte känner den som ett tvång, kanske inte ens innerst inne. Den kristna tron kan ge känslor av mening, glädje och till och med frihet. Den kan ge en människa kraft i vardagen och mod att leva. Jag har alltså samma svårighet som många kristna har när de tar för givet att jag måste vara olycklig "utan hopp och utan Gud i världen" och att jag innerst inne måste längta efter Gud, att jag innerst inne vet om hans existens men flyr...

Gemenskap
De flesta kristna jag känner personligen kan jag tycka om och respektera, därför att jag känner dem och upplever dem som människor och oftast diskuterar vi inte tros- och värderingsfrågor så ingående. Kristna människor är oftast pålitliga och hederliga, lätta att samarbeta med och umgås med, finns ingen anledning att hålla hårt i handväskan i deras sällskap, behöver inte heller vara speciellt rädd för att utsättas för våld. Socialt fungerar man, ett nyktert och välordnat liv oftast. Kanske en del fungerar alltför väl. Men vem bryr sig om lilla Agda som aldrig vågat dra ut växlarna här i livet? Hon stör ju ingen!

Man reflekterar över tillvaron, dess mål och mening, hur man ska förhålla sig till livet och till sina medmänniskor. Många som sökt sig till ett kristet sammanhang kanske för första gången har upplevt sig välkomna i en gemenskap, mött människor som har ett djupare intresse än att sitta framför TV:n med en sjuttifemma. Att det kristna församlingslivet, åtminstone i den frikyrkliga traditionen, ger en gemenskap utanför familje- och arbetsliv, en självklar tillhörighet, är obestridligt. I ett samhälle där vi känner att det sociala skyddsnätet börjar få sina skavanker ger det en extra trygghet. När man blir sjuk och gammal finns det ofta en diakonal verksamhet i församlingen som gör att man kan avnjuta fler omsorger än en vanlig sekulariserad Svensson.

En betydelsefull del av denna kollektiva gemenskap som församlingslivet utgör, är ceremonin, högtidlighållandet av viktiga skeden i livet som födelse, giftermål, död. Många utnyttjar Svenska kyrkans tjänster i det avseendet utan att själv ha en personligt kristen tro. För mig är det absurt att man låter en institution, vars budskap man inte tror på, sköta om de viktigaste högtiderna i livet. Kyrkan har inte monopol på högtid och stämning, man kan få utlopp för dessa behov på ett ärligt sätt. Och nog blir upplevelsen starkare om man känner att man kan identifiera sig till fullo med vad som sägs.

Vårt behov av gemenskap, samhörighet är säkerligen den största anledningen till att så många människor ändå söker sig till olika religiösa samfund och sekter. Det finns också andra sammanhang där man lever högt på sådana behov som t.ex. extrema politiska grupper för att inte tala om det stora utbud som ryms bakom etiketten New age. Behovet av gemenskap är grundläggande och värt all respekt. Många gånger har jag funderat på om man skulle kunna efterlikna församlingsgemenskapen utan att det sker till priset av frihet och självständigt tänkande, skapa det andra hem som kyrkan blir för många troende. Kanske är jag lite påverkad i mina tankar av ungdomstidens vänstervåg, då man talade mycket om den kollektiva gemenskapen, gruppboende, kvartersgemenskap. Alla skulle kunna vara vän med alla, ingen skulle behöva vara utanför. Vad blir det av den som ingen väljer, som inte är framgångsrik och vacker nog, som inte har sällskapslivets talanger? Finns det en ofrånkomlig motsättning mellan vår strävan efter frihet och vårt behov av gemenskap?

Kerstin Ollaiver