Anders, 1936

När jag gick med i Exkristen trodde jag att ett vittnesbörd från min sida knappast kunde ha allmänt intresse. Nu har jag insett att mina erfarenheter är så olika andra exkristnas att de kanske kan ge något att tänka på. Många exkristna är uppvuxna i varmt troende familjer. Så är det inte med mig.

Mina föräldrar förmedlade en kristen tro. Mamma sade sig vara kristen, men hon gick nästan aldrig i kyrkan. Pappa och mamma lärde oss att be både afton- och bordsbön, men i övrigt fanns det inget som tydde på att religionen spelade någon roll för dem. Mamma tog med mig till en högmässa en gång, pappa aldrig. De verkade inte ta kr-d på allvar, men de varken förnekade eller kritiserade den. Jag tyckte att det förhållningssättet var absurt. Så allvarligt som det kristna budskapet är, borde man inte säga sig tro på kr-d men ändå leva som om den knappast fanns.

Jag valde att ta kr-d på allvar. Men det fanns många varianter av den. Somliga var uppenbart orimliga. Jag sökte mig fram till olika kyrkor, men fann ingen där jag hörde hemma. Jag antog att Jesus hade framfört väsentliga sanningar, men att dessa under historiens lopp hade förvanskats. Det gällde att finna den sanna kärnan i kr-d. Jag såg ingen annan väg än att gå till vad Jesus själv hade sagt enligt evangelierna och försöka tolka meningen i hans ord.

Tydligen var det viktigt att tro. Jag fick intrycket att varje form av tvivel var synd. Det gjorde att jag inte inriktade mig på att analysera eller kritisera kr-d utan i stället på att försöka förstå och försvara den. Missionsbefallningen måste tas på allvar. Om jag inte reste ut för att sprida kr-d till andra folk, var det i alla fall min plikt att försöka omvända icke-troende svenskar.

Mitt tillvägagångssätt var rent intellektuellt. Jag hade inga personliga, religiösa upplevelser att förmedla. Jag hanterade alltså kr-d som en ren sanningsfråga, som kunde avgöras med förnuftsmässiga metoder. Jag menade, att om två personer diskuterade en sanningsfråga, och höll på tillräckligt länge och med uppriktig vilja att nå sanningen -- i stället för att vilja övertyga motparten om den egna ståndpunkten -- så skulle de till sist antingen nå enighet om svaret eller om att deras kunskap inte räcker till för att finna svaret.

En person, som jag samtalade med, var övertygad om att kr-d i alla dess former var falsk. Men han önskade inte diskutera saken med mig. Då bad jag honom att hänvisa till någon litteratur, som förfäktade samma uppfattning som han. Därigenom kom jag att läsa Ingemar Hedenius kristendomskritiska verk.

Min förhandsinställning var att jag nog skulle kunna slå hål på H:s teser. Men jag kunde inte det. Tvärtom blev jag undan för undan nödsakad att inse att han hade rätt. Det var en svår tid. Att retirera var intellektuellt oacceptabelt. Att arbeta vidare med H:s texter var att utmana Gud. Jag behöver inte här försöka beskriva mina våndor. Tillståndet, då våndorna var som svårast, varade nog ett år eller mer. Sedan gled jag successivt bort från kr-d. När krisen var överstånden kände jag enbart befrielse och lättnad.

Jag hörde från barndomen till den svenska statskyrkan. Jag utträdde inte ur kyrkan när jag lämnade kr-d, vilket jag också nämnt i avdelning Allmänt, tråden "Bitterhet?". Många exkristna tycker nog att detta är egendomligt -- jag är kanske den enda i Exkristen som stannat kvar i kyrkan. Vad det beror på är jag nog inte riktigt klar över själv, men jag ska göra ett försök att förklara det i en särskild tråd under Allmänt.

Jag vill gärna komma fram till en självförståelse på den punkten. En delförklaring kan vara att jag hade så litet med kyrkan att göra under min barndom, att den aldrig hade blivit något jag behövde slita mig lös ifrån. Andra exkristna har varit fast knutna till kyrkan och lidit av det sociala trycket från familj och församling. För mig fanns inget socialt tryck att tro det ena eller det andra. Min frigörelse från föräldragenerationen visade sig i stället i en reaktion mot deras ljumma inställning till kr-d. Det var mitt eget val att, i motsats till dem, satsa helhjärtat.

Många kristna skulle nog säga att jag inte var kristet troende på riktigt. Jag kände aldrig något sådant som kärlek till Gud eller Jesus. Valet av kr-d var för mig ett val av hypotes att satsa på (ungefär som att satsa på en häst eller på en kortfördelning i bridge). Men allvaret i min satsning var äkta. Det ledde till svåra inre konflikter, eftersom den kristna läran stod i strid med mitt förnuft. Det jag till sist befriades ifrån var alltså inte ett socialt tryck utan inre konflikter, som inte gick att leva med utan att ge mentala skador.