Anders Brundell, 1946

Varde ljus och frisk luft - hiva ut alla gudar!

Att kasta av sig den kristna tron i tonåren var en enorm befrielse för mig - som att dra ifrån gardinerna och öppna fönstren till rationellt tänkande och äntligen få in ljus och andas frisk luft efter ett dittillsvarande liv i skymning och unken, syrefattig och livsfientlig religiös förtryckaratmosfär.

Jag som skriver är drygt 60 år, och när jag växte upp var kristen tro påbjuden i samhället i allmänhet och skolan i synnerhet. Det var obligatorisk morgonbön och tvångsböner i skolan, tvångstro, tvångspsalmsång och obligatorisk utantillinlärning av psalmer och kristna myter och sagor. Konvenansen föreskrev också att alla anständiga människor var välvilligt inställda till den protestantiska kristendomen; på den tiden var fortfarande uttrycket "en god kristen" levande och väckte inga generade leenden. T o m historieämnet framhävde kristendomens förträffliga inverkan på samhället och människorna. Ingen vettig människa framträdde t ex som bög på den tiden - det vore socialt självmord - och jag är fortfarande förvånad över hur totalt och relativt snabbt den allmänna opinionen kan svänga utan att jag riktigt kan begripa hur och varför.

Samhället i stort såg ut så när jag växte upp, och mina föräldrar och våra bekanta omfattade kristen statskyrkotro av normalvarianten. Det ansågs allmänt bra att gå i kyrkan och utsätta sig och sina barn för kristen indoktrinering, men eftersom det var så förbannat tråkigt där även för föräldrarna så slet vi nog inte ut så många par skor på att gå dit, men varje gång var ju en gång för mycket. Frikyrkorna attraherade tack och lov aldrig mina föräldrar.

Men barn är ju dumma nog att tro ju på vuxna, och jag var länge skräckslagen inför hotet att skickas till helvetet av den onda, fördömande kristna guden. Just detta att skrämma försvarslösa barn från vettet och till tron måste vara ett av de värsta och fulaste svek som man kan utsätta barn för.

Att tortera försvarslösa gossebarn med omskärelse måste vara ett annat obeskrivligt fult och grymt svek orsakat av ren vidskepelse och religiösa vanföreställningar, men lyckligtvis förekommer det inte allmänt här i Sverige, även om det har tilltagit i och med invandringen främst från muslimska länder.

Jag var alltså standardkristen för min tid - trodde på en djävulskt skrämmande ond gammal gud uppe i någon himmel och hade konstanta skuldkänslor för att jag aldrig var god nog att slippa komma till helvetet.

Det var förmodligen många vuxnas kritiska ifrågasättanden av kristna människors personliga uppförande som till sist släppte in så pass mycket ljus i det kristna mörkret så att jag började våga fundera på sanningshalten i religionen; jag minns inte längre. Men jag minns att det var en enorm upplevelse att i tonåren få läsa Ingemar Hedenius böcker och även Aksel "Jantelagen" Sandemoses "En flykting korsar sitt spår", Wachtmeisters "Ateistens handbok" och Bertrand Russels religionskritiska böcker. Det innebar en jublande upplevelse av intellektuell och andlig befrielse att få läsa en intellektuell gigant som Hedenius när han lustmördade både religiösa och politiska trosuppfattningar och sopade gatan med både kristna och kommunistiska vanföreställningar. Både kristendom och kommunism är ju människofientliga förtryckarsystem med enormt mycket blod på sina händer.

Glöm inte att Hedenius också revolterade mot alla antidemokratiska politiska strömningar och därför kritiserade kommunismen lika hårt som kristendomen, och det var verkligen en uppgift för en atlet på det politiskt vansinniga 60-talet, när jag läste filosofi för honom i Uppsala.

På 60-talet sköljde dock en sekulär våg över landet, så det var inte alls svårt att lämna religionen bakom sig. Inte många stretade emot, och många ungdomar från hårt frireligiösa hem lämnade också det livet bakom sig; en del dock bara för en tid. Somliga av dem har i vuxen ålder gått tillbaka till sina barndomskyrkor, men jag har tappat kontakten med dem allihop.

Hela mitt vuxna liv har varit självklart och harmoniskt fritt från religion, men jag tror inte att samhället någonsin kommer att vara fritt från religion i den bemärkelsen att vi kommer att slippa grupper med förnuftsmässigt dåligt underbyggd tro på olika dogmer. Jag räknar både traditionell religion och kommunism som religiösa vanföreställningar, vilka mänskligheten kommer att få tampas med under överskådlig tid - i alla fall tills vi har blivit så in i vassen datoriserade hi-techhybrider så att alla irrationella tankemönster städas bort av något antivirusprogram innan vi har hunnit bli religiösa. Men i det läget föredrar kanske de flesta litet religiösa vanföreställningar hellre än en kliniskt rationell datastyrd hjärna. Det kan ju vara något att fundera över.