Berra, 1958

Jag är uppvuxen i en kristen familj, med en pappa som var frikyrkopastor. Min uppväxt bestod av gudtjänster och bönemöten. Att få höra att jesus kan komma imorgon och om du inte är frälst så hamnar du i helvetet, det tycker jag är barnmishandel.

Av rädsla blev jag kristen (frälst). Sedan tvingades jag döpa mej vid 8 års ålder. Vuxendop? Jo pappa frågade men jag vågade inte ifrågasätta... vem vill brinna i helvetet? Jag hade inte så många kompisar under min uppväxt. I den lilla församlingen fanns ingen i min ålder och i byn var jag en udda figur. Pastorns son.

Sen fick man ju åka på ungdomsläger. Där skulle ju alla bli andedöpta och tala i tungor. Så är det ju i pingströrelen, därav namnet. Efter att en pastor i timmar skrikit som en stucken gris låtsas man ju att man talar i tungor, abra kadabra typ, för att komma där ifrån. Efteråt fick jag höra att andra också hade fejkat. Mäniskor med normal uppväxt kan nog inte föreställa sej hur det är inom vissa frikyrkor.

När jag i tonåren flyttade till en mellanstor svensk stad, pga att pappa slutade sin pastorsgärning, fick jag nya kompisar i kyrkan som var ungefär som jag. Genom skolan fick jag även kompisar utanför kyrkan. Detta blev nog min räddning. Jag upptäkte att mäniskor brydde sej om sina medmäniskor även utanför kyrkan. Egoister finns överallt, även i kyrkan. En tjej som mådde dåligt blev nog en vändpunkt för mej. Ungdomspastorn sa att hon var besatt av onda andar. Psykisk sjukdom fanns inte på hans planet. Nej här skulle satan drivas ut.

Jag började umgås mer med folk utanför kyrkan, gifte mej, fick barn och gick till slut ur. Min far frågade: "du har väl din tro kvar?" Jag vågade aldrig säga sanningen till honom. Han hade till sin död ett oerhört psykologist övertag över sina barn. Jag är inte bitter på min far, även han var ett offer. Jag tro inte på guds kärlek men på mäniskors.