David Eskilsson, 1972

Jag är uppväxt i en prästfamilj, min far är präst i Svenska Kyrkan. Frågan när jag blev kristen känns närmast omöjligt att svara på. Kristendomen i mitt barndomshem var aldrig påträngande men satt i väggarna. Föräldrarna lästa aftonbön med oss barn när vi var små. En kort bordsbön bads innan man satt sig till bords och vi deltog i viss utsträckning i kristen barnverksamhet. Men så fort vi var stora nog att klara oss själva så fick vid själva bestämma vad vi skulle göra och vad vi inte skulle göra. Det hände att mamma uppmanade mig att följa med till högmässan, vilket jag vanligtvis inte gjorde, och något som hon accepterade. Mina föräldrars privata tro vet jag väldigt lite om, trosfrågor diskuterades sällan i hemmet och deras egna trosliv skötte de var för sig på sina rum.

Jag ställde mig aldrig frågan om jag var kristen eller inte, det var så självklart att jag aldrig reflekterade över det. Jag konfirmerade mig på Stiftsgården i Rättvik, under fyra veckors tid. Det blev upptakten ett intensivt deltagande i Stiftsgårdens ungdomsverksamhet, med olika former av läger och arbetsvistelser på gården. Jag njöt verkligen av den här tiden. Det finns en social gemenskap som är så tjock att man nästan kan skära i den med kniv, massor av trevliga människor och underbar samvaro. I den ingick gemensamma bönestunder (3 per dag) och varma och intensiva mässor, men också samtal om livet och tron. Jag flöt med i denna ljumma ljuva ström.

Vid artonårsålder, efter gymnasiet, så tillbringade jag ett helt år som volontär på Stiftsgården. Mestadels jobbade man som volontär i köket, med några enstaka veckor på annan verksamhet. Under en vecka så jobbade jag med programverksamheten och var värd tillsammans med en av gårdens fasta medarbetare för en grupp av helgkonfirmander, ungdomar som konfirmerades som vanligt i sina hemförsamlingar, men som tillbringade en helg på Stiftsgården. Den kvinnliga ungdomsledaren de hade med sig tog, vid ett tillfälle, upp ett samtal om personliga upplevelser av tro och hon redogjorde för ett exempel i sitt liv då hon kände en stark gudsrelation. Efter att hon var klar, så fortsatta gårdens fasta medarbetare och tog ett exempel från sitt liv och sen förväntades jag säga något. Men... jag kom inte på något vettigt att berätta, jag hade inga exempel på något som var värt att kalla för en personlig upplevelse av en gudsrelation, uppenbarelse eller gudserinran. Jag minns inte om jag blev häpen egentligen, men det kändes lite underligt.

Egentligen borde jag väl ha förstått redan då, vad jag stod i frågan om Gud, men det blev inte av. Jag blev kvar på gården i ett par år till och jag fungerade till och med som konfirmandledare. Kanske var det faktum att det fanns en så intensiv miljö ett skäl till att jag inte ville lämna. Men någonstans började en insikt mycket sakta växa fram.

Det var nyårshelgen 1992 och jag befann mig åter på Stiftsgården. Inför tolvslaget så firades mässa i Rättviks kyrka. Stämningen är som alltid varm och intensiv, det är vacker musik, ungdomarna trängs längst fram i koret inför att få ta emot nattvarden, kramar och fridshälsningar ges. För en gångs skull så sitter jag själv, långt bak i kyrkan och betraktar det hela. Det är en mycket vacker bild och jag känner inte på något sätt något agg till det som händer där framme. Men jag kan inte få in någon Gud i det som händer där framme. Det jag ser är en manifestation av mänsklig kärlek och gemenskap som har sin brännpunkt i en gemensam symbolisk rit; i nattvarden. Jag blir fullt medveten om att jag inte är kristen. Insikten slår mig som en sorts ateistisk uppenbarelse. Tyst och stilla lämnar jag kyrkan.

Jag betraktar mig i dag som ateist, i bemärkelsen att jag inte tror att det finns någon Gud. Jag tycker att det är en förnuftig och rimlig hållning att utgå ifrån utifrån vad vi vet om människan, jorden och universum. Jag är en stillsam ateist, jag känner inget agg med den kristna tron eller mot några andra religioner, och jag tycker att många ateister kan ha en orimligt demonisk syn på religion. Visst sker det en hel del skit i religiös skepnad men det gör det också i icke-religiös sådan. Ibland har jag en känsla av att en del ateister uttryckliga ogillande och hat mot religion snarare bygger på en psykologisk motreaktion än en förnuftig bedömning. Kan också ibland irritera mig på en del ateisters okunskap när det handlar om tro och religion. Det finns mycket som man kan kritisera, men då måste man faktiskt också bemöda sig med att förstå hur dessa fenomen ser ut och hur de som tror på dem ser på saken. För mig personligen så betyder min ateist att jag är icke-troende, inte nödvändigtvis att jag är anti-troende. Jag gör ingen stor sak av min icke-tro och har därför låtit bli att engagera mig i Humanisterna eller liknade föreningar. Tycker ibland att det är lite fascinerande att en del ateister och agnostiker lägger ner så mycket engagemang på att icke-tro.

Är jag egentligen en EX-kristen? Det är en svår fråga att svara på. Det känns inte som att jag blev ateist, det känns som att jag insåg att det var det jag egentligen alltid hade varit. Men visst är jag EX-kristen i en betydelse att jag beslöt att kalla min livsåskådning vid sitt rätta namn, lämna kyrkan och göra klart för människor i min närhet att jag inte delade deras tro. Jag har god relation till min familj, de har accepterat mitt val även om de inte blev glada när jag lämnade kyrkan. Jag har inte heller haft något problem med besvikelse hos kristna vänner.