Emma, 1977

Hej!

Jag har en bakgrund inom pingströrelsen (småland) och kommer snart att lämna den, ju mer styrkan och modet inom mig växer. Har inte besökt församlingen på flera år och bor i en storstad där jag upplever frihet. Har växt upp i för mig "sekteristiska" församlingar och även i en familj som är influerad av detta tänkande i andligheten och relationerna. Det gällde som barn att bekräfta sina föräldrar och sin församling på bekostnad av att inte få hitta sig själv istället. Det fanns inte så mycket uppmuntran i dessa sociala miljöer att tänka på sig själv och att få frigöra sig som ett individuellt barn och som tonåring. Det gällde att vara en anpassningsbar och foglig flicka för att få bekräftelse andligt och socialt. Som tonåring accelererade detta beteende och då gällde det att bli hörd under bönemötena, konferenserna, bibelskolan och bland alla andligt duktiga ledare. Att kanske få bli tillsammans och gifta sig med en så kallad "Gudsman" var ju statusfyllt (andligt). Att vara duktig i att prestera andligt var något jag totalanpassade mig efter, på bekostnad av egna behov och känslor. Jag stängde av mina känslor och det gällde att bara visa fönöjsamhet och glädje. Att visa t ex ilska var samma sak som ondskans makter som var lösa. Det var alltså inte okej och det anpassade jag ju mig efter som barn. Om man som barn bara möter vuxna i familj och kyrka som bara vill visa vad som är "rätt" eler "fel" inför Gud och i relationer, så blir man en rädd och inskränkt människa i tänkandet. Tack och lov finns psykoterapi får oss som upptäcker hur illa det svarta eller vita tänkandet kan påverka den psykiska hälsan!

Har gått på psykoterapi i snart ett och ett halft år och det gör det än, för att kunna frigöra mig från saker som orsakat enorma psykiska handikapp. Idag känner jag mig som en friare människa som dock behöver genomgå en försenad tonår. Idag vet jag att livet vill mig väl och att jag inte behöver vara rädd för helveten, onda andar och demoner.

Frikyrkorna respresenterar en liten värld där alla ska tycka och tänka på samma sätt. I exempelvis bönegrupper finns formella och informella ledare som ska försöka "fostra" in människor i en livsstil som ska anpassas efter kyrkans behov. Att tänka på sina egna behov och värderingar är inte att tänka på i ett sådant sammanhang! Det kan lätt uppfattas om lite ogudaktigt, egoistiskt och ytligt. Blir så arg när jag tänker på den där lovsångstexten som säger: "låt mig dö från allt som är mitt eget, använd mig Gud som du vill". Jag blir så arg när jag hör texten för den säger att vi inte får välja själva. I en sådan text får den som sjunger lära sig att Gud inte vill att vi ska tänka själva! Jag kan inte tänka mig att Gud hade skapat oss om vi inte fick tänka och tycka något.

Jag kan avundas er som har "frikyrko-föräldrar" och syskon som visar förståelse och respekt för olikheter och andra livsstilar. Jag har fått möta mycket svart eller vitt tänkande som skadat familjerelationer mycket djupt idag. Om man har föräldrar som fostar barn in i ett andligt tänkande som är svart eller vitt så blir konsekvenserna där efter.

Jag har fått kämpa hårt för att t ex stå upp för mina egna värderingar och för min man som inte kommer från en frikyrklig bakgrund. Än idag kan jag vara lite som en galning som de inte förstår sig på. Idag blir jag arg vid tanken på att man som barn ska behöva anpassa sig efter föräldrarnas tro! Givetvis så kan mina erfarenheter inte gälla alla i frikyrkligheten i Småland, men många har drabbats av andliga övergrepp och tvång genom pingströrelsen särskilt. Det är dags i dagens samhälle att barnen och ungdomarnas rättigheter att själva finna sin tro reagerar!

Pingströrelsen hade ju fullt upp i media med att försvara sig när Knutbyfallet uppstod, men själva har de ju med saken att göra! De har ju faktiskt jobbat med kyrkotukt historiskt och detta har idag omvandlats under andra former (ex bönegrupper). Vilket ansvar tar kyrkorna för barn som råkar ut för tvång och kränkningar från föräldrar och syskon, som tolkat att det är okej enligt predikningar och biblen?

Min tro är inte enligt frikyrkans världsbild idag! Tack och lov! Jag tänker mig att Gud inte är så elak som de där hotande och anklagande predikningarna som jag hört under mitt liv! Jag blir arg när jag tänker på att det fortfarande finns pastorer, evangelister och predikanter som är upptagna av sig själva och hur många de lyckats frälsa! Vilken hänsyn tar de till människor som kanske är "jag-svaga" och saknar modet att skapa egna värderingar? Vilken människosyn har de? Varför kan inte dessa ledare granska hur de förmedlar sina budskap och vilka konsekvenser de får för andra? Deras budskap påverkar relationer i familjer och framför allt människans relation till sig själv! Vilket ansvar tar dagens frikyrkliga ledare för vad de förmedlar? Det skulle vara önskvärt om de gjorde utvärdeingar på sitt arbete, precis som lärare gör i dagens skolor.

Minns bland annat ett läger då jag var elva år och blev andedöpt. Det var hysteri i lägergården för det gällde att få det där andedopet. Ledarna hade många bibelsamlingar med bönestunder efter dagarnas lekaktiviteter. Jag fick en kick och kände mig urstolt över att jag fick det där! Jag visste också att det kunde ge mycket bekräftelse hos den nya pastorn och föräldrarna. Det stämde för pastorn kom fram till min pappa och berättade om hur salig jag var på lägret med mitt tungotal. Idag undrar jag hur sunt detta var för mig och än idag! Gjorde vuxendop när jag var nio år gammal och det var en ritual som var något jag bara villa få överstökat. Alla vännerna döpte ju sig och det gällde ju att vara med i gänget.

Hörde på nyheterna om Jönköpings ungdomsmottagning som är full av ungdomar från pingstkyrkan som mår dåligt. Denna mottagning är har flest antal besökande ungdomar i Sverige! Ungdomarna från pingstkyrkan mår dåligt över att de inte vågar leva ut sin sexualitet och upplever tvång att gifta sig. De vill inte gifta sig men känner stora krav inför föräldrar och församling. De kanske till och med inte kommer till himlen om de inte sköter korten rätt. De tvingas smyga med sina behov och saknar stöd i sina frigörelser. Personal från ungdomsmottagningen har försökt ta upp en diskussion med församlingen. Svaret blev fegt och hänvisade till att de inte tar ansvar för sånt här. De hänvisade till äktenskapet och bibeln givetvis. Vad är detta för ansvar? Tar de verkligen ansvar för hur alla dessa ungdomar mår? Nej är mitt svar! Hade de brytt sig hade de faktiskt pratat med ungdomarna och visat intresse för deras tänkande. Jag hoppas att dessa ungdomar får uppmuntran och stöd från psykoteraputer eller liknande som kan stödja dem genom dessa tvångstankar.

Varför är olikheter ingen tillgång inom frikyrkorna?

Varför lever friyrkan i ett tänk där det är "vi mot världen"?

Hur sunt är det av frikyrko-föräldrar att dra med sig barnen till kyrkan utan att fråga om de vill?

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att inom sin familj och församling, finna egna existensiella tankar, behov, intressen, känslor och värderingar?

En kyrka som är välkomnar alla typer av trostänkande och värderingar är en kyrka som är värd mitt engagemang! Jag älskar olika värderingar och ser dem som en tillgång idag! Andliga övergrepp borde ju vara förbjudna! Vart finns ansvar för hur barn och tonåringar påverkas av frikyrkornas fostran?

Jag hoppas att jag genom mina tankar kan uppmuntra er som har liknande erfarenheter. Jag hoppas så att alla barn och ungdomar som känner igen sig kan få stöd! Ledare och pastorer som jag mött och läser om, visar inget synligt intresse för varför barn och ungdomar mår dåligt.