Ensamvarg, 1963
Min resa bort från frikyrkan pågick under 15 år av funderingar. Att lämna en frikyrklig gemenskap var, och är, avsevärt mycket svårare än jag hade föreställt mig. Man behöver inte vara djupt indragen i en renodlad sekt för att styras av missriktade lojaliteter och negativ social kontroll. Det vill förstås ingen som finns kvar i det frikyrkliga etablissemanget höra talas om, men dessvärre far människor onekligen illa mitt i sådana gemenskaper vars syfte påstås vara det rakt motsatta. Så här i efterhand är jag inte alls förvånad över svårigheten att lämna, men å andra sidan väldigt glad att jag slutligen tog det beslutet.
Den som finns mitt inne i "frikyrko-snurren" har antagligen svårt att förstå att någon vill lämna en så "fantastisk" gemenskap. Den som å andra sidan lämnat det hela kan inte förstå hur man kunde finna sig i att deltaga i detta spektakel över huvud taget.
Inte nog med att jag fått frikyrkolivet med modersmjölken. Jag är dessutom pastorsson. Som ni förstår kan det ha sina komplikationer i sammanhanget. Den som likt mig är född in i, och helt och hållet uppväxt i en frikyrklig miljö förstår antagligen vad jag menar. Den sociala kontroll som präglar en frikyrka, de invanda mönster som skapas, de normer o informella "koder" som styr, skapar en situation som är svår att bryta sig ur. Min far och mor ska dock ha all heder av det sätt som de agerat genom åren. De har haft full förståelse för mitt beslut att lämna, vilket inte alls är en självklarhet. Givetvis gjorde jag dem ledsna och fundersamma, men det är ju trots allt mitt liv det handlar om. En viktig sak att nämna är att understryka att jag på intet sätt är bitter. Trasig är nog en bättre beskrivning. Vad som är att föredra vet jag inte.
Egentligen finns det hur mycket som helst att säga om livet i en frikyrka. Samtidigt behövs ingenting sägas. Den som av en eller annan anledning tagit steget att kliva ut ur frikyrkan vet vad jag menar. Jag har mött ett ganska stort antal personer som gjort samma resa som mig, och vi känner igen oss i varandras berättelser och erfarenheter. Och framför allt känner vi nog igen oss i den befrielse det innebär att lämna. För att inte tala om den befrielse som ligger i att möta en annan människa som gjort samma jobbiga erfarenhet.
Vad är viktigt att berätta om?
Den sociala kontrollen?
Hur man utan att blinka döper 12-åringar i det man kallar "vuxendop"?
Hur blind man är för den lilla människan?
Eller hur man låter det präktiga och det välartade bli norm?
Hur förutsägbart det är vilka personer som kommer att tillfrågas när det gäller någon form av ansvarspost som styrelsemedlem eller äldstebroder. (vilket uttryck!?)
Hur lite man vill förstå av den kritik och det ifrågasättande som emellanåt flyter upp till ytan?
Allt detta är en realitet, men de för de som har, eller står i begrepp att lämna en frikyrka är det övertydligt att berätta om detta just nu, tycker jag.
Min resa ut ur kyrkan blev antagligen onödigt lång och utdragen av flera orsaker. En anledning var att jag länge försökte förändra eller åtminstone påverka systemet från insidan. Under de åren tog jag säkert oförskämt mycket utrymme både på församlingsmöten och i diverse husgrupper och andra samlingar. Folk gav mig ofta rätt i sak, men ack så lite de förstod vad jag pratade om och menade. Dessutom tror jag att frikyrkan passar bäst för människor som helst vill gå i flock, och slippa fundera så värst mycket själv. Det är naturligtvis mycket behagligare att låta någon annan tala om vad man ska tro på, och vilka värderingar man ska ha. Att tänka fel saker, att tro fel saker, eller att säga fel saker finns det inte utrymme för i en frikyrka. Detta är min fasta övertygelse efter mer än trettio års erfarenheter av frikyrkoliv. Den som inte håller med mig får gärna försöka övertyga mig om motsatsen. Man kan uppenbarligen se på saker från olika perspektiv. Kanske är det som med människor som är vana att gå i skogen och leta efter trattkantareller. Den som en gång hittat trattkantareller, och vet vart man ska leta, ser och hittar sina svampar överallt. Den som inte är uppmärksam på att man befinner sig mitt inne i ett område lämpligt för kantareller missar naturligtvis svamparna och travar på i godan ro. Den som med tiden blir känslig för felaktigheter och konstigheter inom kyrkan ser det hela tiden, och den som är, och kanske vill, vara blind för kyrkans avigsidro, ser det inte.
Denna bild haltar naturligtvis, men kanske finns det en viss sanning i den.
I varje gemenskap värd namnet måste det finnas någon som vågar tänka "fel" tankar, och säga "fel" saker. Annars stelnar dynamiken, och man fastnar i ett mönster där man bara upprepar vad bänkgrannen nyss sa.
I en kyrka måste det finnas någon som vågar och orkar ställa frågan:
- "Tänk om vi har fel?"
eller:
- "Det här med tungotalet, visst verkar det lite märkligt?"
Tänk er en kyrka med en pastor som i en predikan vågar säga:
-"Är det någon annan än jag som inte fattar ett dyft av det här bibelordet?"
På samma sätt måste det bland ett gäng ateister finnas någon som vågar ställa frågan:
- "Tänk om det finns en Gud i alla fall?"
Rosseau lär ha sagt att de lyckligaste samhällena är de konformistiska, d v s likformiga. Men de är samtidigt de mest förkvävande.
Detta sades inte med åsyftan på frikyrkan, men inte desto mindre kan det lätt överföras dit, vilket framstår med all tydlighet för den som tar sig tid att samtala med en avhoppare. I frikyrkan går man hellre i flock, och till slut orkade jag helt enkelt inte längre finnas kvar innanför dessa väggar. Världen blir till slut så trång att man kvävs. Och för mig blev det viktigare att vara sann mot mig själv och den jag trots allt är, än att vara lojal mot alla de fantastiska personer jag växt upp tillsammans med. Men enbart rädslan att göra gamla farbror Hilding o tant Gunhild ledsna gjorde att beslutet sköts fram onödigt länge.
För att människor ska bli berörda krävs, tror jag, samma sak som med bra konst, litteratur eller riktigt bra musik. Man måste känna igen sig i den värld som beskrivs. Under en räcka av år blev jag serverad en världsbild som inte stämde överens med den verklighet som mötte mig utanför kyrkväggarna. Till slut insåg och upptäckte jag att det i princip aldrig förekom en predikan eller ett framförande som gick att identifiera sig i. Och varför ska jag finnas med i en gemenskap där man måste låtsas och förställa sig för att överleva? Jag tror inte att man inom kyrkan förstår, eller kanske ens vill förstå vilka effekter det får att på det här sättet presentera och framställa sina värderingar och normer. Den skuldbörda som man lägger på sina medlemmar tror jag tids nog hinner ifatt kyrkan på det ena eller det andra sättet.
Till slut fanns för mig inga alternativ kvar. Antingen är folk verkligen så präktiga som de ger sken av. Och då är det helt uppenbart att det inte finns plats för en sådan som mig i det sammanhanget. Eller också så spelar folk teater, och då blir slutsatsen densamma.
Min resa blev inte enkel, men det blev med största sannolikhet en enkel resa, utan returbiljett.