Humanist

Jag är en människa i uppvaknande. Som undersöker och provar och frågar och kommer fram till egna argument och uppfattningar. Som har många åsikter. Som älskar Filosofiska rummet i P1 men inte har tålamod med ändlösa samtal. Som varje dag vill och bara måste uppleva något som expanderar tankevärlden, vare sig det är en text, ett museibesök, ett möte. Som har en tro på människan och människans förmåga till gott och ont. Den insikten har tagit mig lång tid att erövra. De senaste åren har varit ett pusselläggande med få bitar. Nu för tiden hittar jag pusselbitar lite här och där, i ett pianostycke, i regnet som faller på mitt ansikte, genom tankar som för framåt. I takt med att jag blir mer tillåtande och mindre självdestruktiv mår jag bättre och bättre. Med mer näring och mindre skuld blir jag mer av den människa som jag nog egentligen är.

Jag har i största delen av mitt liv varit underkastad tron på Gud och i högsta grad hans motpart Satan (som, har jag fått lära mig, har Guds tillåtelse att härja här på jorden i 1000 år eftersom människorna har vänt sig från Gud). Min tro på guds ord har varit starkare än tron på människan. Att tro på mig själv har inte varit aktuellt. Jag är uppvuxen med Sanningen som den lyder enligt Jehovas Vittnen. Som barn höll jag för öronen när läraren pratade om evolutionsteorin. Firade inte jul. Åt inte samma mat som andra barn. Bad intensivt. Hade ständiga samtal med gud över mina tillkortakommanden. Gjorde bot. Hade livlig fantasi. Försökte rädda mina klasskamrater från det frånvända liv de levde. När mina föräldrar alltmer sällan besökte Rikets Sal blev jag rädd. Skulle de vara förlorade nu? Jag började gå i kyrkan också, kunde ligga i kyrkbänken i timmar och be.

Jag har försökt vara till lags till varje pris. Ångesten över att vara en syndare har följt mig överallt. Jag har ständigt försökt hålla smuts och fulhet borta, inte stått ut med att vara oren. Jag har lidit av ätstörningar sedan tonåren men för sju år sedan drabbades jag av en anorexi och depression som höll på att ta livet av mig. Den krisen hade säkert att göra med att det sakta gick upp för mig att jag levde ett låtsat liv. Ett tvivel hade tagit sig in i mig och det gick inte att tysta. En kall och blåsig vinterkväll hörde jag George Klein tala på S:ta Katharina stiftelsen. Och jag kunde liksom inte hålla det uppenbara ifrån mig längre. Gud fanns inte. Han var en idé från längesedan som överlevt sig själv. Det var en sanning som innebar att jag levat mitt liv i en hitta-på-värld.. Och från och med den insikten kom en oändlig känsla av meningslöshet och ensamhet över mig.

Vad var jag nu? Ingenting? Tom? Innehållslös? Sorgen var tung och överallt. Jag fattade inte meningen med mig och mitt liv. Så hände det att jag hamnade på intensiven i januari med lunginflammation och problem med hjärta och njurar. Under ett par veckor sov, åt och överlevde jag. När jag lämnade sjukhuset kände jag att jag kanske ändå fanns. Djupt inne i mig, i mina cellkärnor låg mitt jag och glödde envist. Det kändes märkligt. Sedan dess har jag försökt hitta mitt eget sätt att leva, för mig själv och för mina medmänniskors bästa. Jag har insett hur intrasslat och destruktivt mitt liv med en påhittad övergudhet har varit. Det är fortfarande idag krångligt att leva ett näringsrikt liv på riktigt. Mina planer för framtiden är att fortsätta min strävan att hitta nya kraftkällor. Humanisterna är en sådan kraftkälla. Jag blir hoppfull av Humanisterna och glad att jag är delaktig.min relation till mina föräldrar är dålig. De tycker att Humanisterna lär mig att ljuga. Men jag är vuxen och klarar att stå emot dem. Övriga relationer är få. Jag har just börjat mitt autentiska liv. Mitt mål med det livet är att vara så bra på att vara jag som jag bara kan.