Jerker Karlsson, 1977

Jag kan spontant börja nynna på laudate, obetänkt recitera några strofer ur en bön eller komma med en lämplig bibelvers som svar vid alla upptänkliga situationer. Det finns också två Billy-bokhyllor till bredden fyllda med teologisk facklitteratur och om man tittar på romanbeståndet är inte så få av uppbyggelsekaraktär. Merparten av dessa böcker står dock i källarförrådet nu och när jag kommer på mig själv med recitation av psalmer och bibelverser leder det oftast till ett muntert skratt, men så har det inte alltid varit.

Jag växte upp i ett hem som närmast kan beskrivas som areligiöst. Religion i den mån den fanns var aldrig något man talade om och än mindre praktiserade annat än att folk skulle döpas och konfirmeras som goda svenskar. Kort och gott så var min uppväxt så typiskt skandinavisk en uppväxt kan vara i existentiellt avseende. Likafullt så fann jag vägen till kristendomen strax efter 10års ålder och då via en lekkamrat som var medlem i pingstkyrkan på orten.

I den mån en 10åring nu kan omvända sig så gjorde jag det men första steget på min damaskusvandring var ytterst odramatiskt. Den kristne lekkamraten bad mig nämligen att sluta svära och med viss ansträngning så lyckades jag utrota de flesta svordomarna ur mitt aktiva ordförråd. Givetvis gjorde jag detta mer för att vara honom till lags än för att behaga Jahve i det höga, men det var ändå en medveten viljeakt att uppträda på ett mer kristligt sätt och detta steg kom att följas av flera. Jag började följa med på vissa av församlingens aktiviteter och flätades ganska så snart in i det tätt vävda sociala nät som en aktiv församling utgör. Snart fann jag mig var jag med på bönemöten, tältläger, konferenser och gudstjänster. Det ena gav helt enkelt det andra och utan att så mycket ha reflekterat över det började jag läsa bibeln och be böner även på egen hand.

När jag börja på högstadiet tog det hela en ny vändning. Kristendomen hade då blivit en integrerad del av mitt liv. Gudstjänsten på söndagarna, bönemöten på torsdagarna och så bibelstudier på tisdagar medan mycket av den övrig tiden spenderades tillsammans med församlingsmedlemmar. Efter att ha blivit andedöpt vid 13 år fyllda beslutade jag mig för att bli vuxendöpt vid 15. Ironiskt nog kom vuxendopet att markera slutet på min tid i pingströrelsen. Under gymnasietiden blev det andra intressen som tog överhanden och jag gled bort ifrån församlingsgemenskapen och blev det man närmast kallar privatreligiös. Bönerna bads och bibeln lästes med det var si och så med syndmedvetandet och inget alls med gudstjänsterna fast tron den behöll jag och försvarade i otaliga diskussioner som föddes i samtal med sekulära vänner. Något nytt kom dock att födas under gymnasietiden och det kulminerade när jag började läsa på ortens högskola.

Existentiellt har jag alltid varit en sökare. Att var fråga tarvar ett svar är nog ett grundläggande förhållningssätt i min person och min mor har berättat flera anekdoter om hur jag redan som mycket liten oavbrutet pratade och ständigt frågade "varför är det så mamma?" tills dess min omgivning var utless på att höra mitt tjat. Just existentiella frågor har alltid väckt det djupaste allvar i mig och detta allvar var det som fick mig att överge pingströrelsen för att efter en kortare utflykt utanför kyrkans hägn söka mig till de låg- och högkyrkliga inom SvK. Pingströrelsen upplevdes för glättig i sitt efterhärmande av populärkulturen, för ytlig i sina fridshälsningar och för showig med sina scenframträdande skjutjärnspredikanter. Vilken kontrast var inte detta jämfört med högkyrklighetens vördnad inför altare och sakrament och lågkyrklighetens bävande underdånighet under "Guds ord" och högtidliga andakt under bönen! Att få lemmas in i denna miljö där man kände sig härligt förväntansfull inför var mässa för att man då bokstavligt skulle få smaka och se att gud var god och där människorna fick krympa medan sakramenten och ordet fick växa kändes som att få komma hem. Där fanns en gemenskap i vilken Jahve och evigheten var på allvar och inget var ljumt och svalt.

Önskan att komma till trons rötter var det som fick mig att börja läsa teologi i Lund. Studietiden ackompanjerades av bibelstudier med likasinnade kristna och stöd och värn mot liberalteologin fick man av Credoakademin som låg ett stenkast från institutionen. I en sådan miljö frodas fanatismen och jag drevs så långt i min selotiska iver att leva och lära rent att inte ens gnesiolutheraner och svenska kyrkans fria synod längre upplevdes som sant kristna. Mina planer att bli präst i SvK hade tidigt effektivt stoppats av biskopen då jag aldrig gjort en hemlighet av att Jahves ord är omutligt, således inga skilsmässor, homoäktenskap, kvinnliga präster eller annat sattyg i guds församling. Studierna fick dock fortlöpa oavbrutna fast nu med målet att göra en akademisk karriär i guds rikes tjänst, sedan den pastorala porten stängts.

Via andra församlingsmedlemmar fick jag kännedom om att flera likasinnade hade lämnat SvK för ortodoxin och mitt intresse för denna den äldsta av alla kyrkogrenar, den som daterar sina anor före påvarnas tid väckte alltmer mitt intresse till dess beslutet mognade att jag skulle konvertera. Sagt och gjort, tillsammans med en kantor med samma sinnelag som jag själv började jag pendla 10mil var söndag för att förbereda mig som katekumen inför ett inträde i ortodoxin. Under denna tid började också beslutet att gå i kloster mogna fram. Min resa i radikalitet stod inför sin slutpunkt. Jag hade funnit den strängaste formen av kristendom och stod i begrepp att göra det radikalaste livsvalet, att träda ut ur världen och in i ett kloster där Jahve och endast Jahve skulle råda. Tack och lov nådde jag aldrig mitt tänkta mål!

Tjusningen och lockelsen brast någonstans och tron förbyttes i tvivel. Varför det blev så vet jag inte än till denna dag. Troligen kommer jag att dö oviss om den yttersta orsaken till mitt uppvaknande. Det var känsla och tanke som gemensamt övergav Jahve och hans kult en trötthet som översköljde mig vid bara tanken att tillbringa en dag till med teologiska studier. Faktorerna är säkert legio.

Vissa intellektuella kilar hade hamrats in genom åren men inga av dem hade tidigare varit tron övermäktiga. Var det de som slutgiltigt kvävde tron? Kanske det men jag brukade då svara med Luthers "Ack, du blinda arma förnuft!" när trons självmotsägelser och faktastridighet gjorde sig påkallad. Jag kunde helt enkelt erkänna att de var där men förtrösta på att Jahve hade den lösning jag inte själv kunde tänka ut. Var det en emotionell stress för att jag var homosexuell som slutligen kvävde tron? Kanske det, men jag upplevde det aldrig så när tron fanns där. Paulus hade ju själv haft en törn som stiger honom från Satan. Var det radikaliteten i beslutet att bli munk som helt enkelt blev för mycket? Kanske det, men jag upplevde det inte radikalt eller fanatiskt då, bara som en naturlig följsamhet inför Jahves vilja.

När jag idag tänker tillbaka på de 15 år jag levde som kristen och föll allt djupare ner i trons avgrund så är det en gåta för mig hur jag kunde ägna mig åt ett sådant uppenbart intellektuellt självbedrägeri och en sådan systematisk självförnekelse. Hur fanatismen kunde kännas så självklar och naturlig. Mysteriet med mitt uppvaknande är lika stort för mig som min tro för jag kan inte sätta fingret på en punkt då jag slutade tro. Tron liksom ebbade bort likt ett rus ebbar bort och nykterheten återvänder. Detta 15åriga rus har ju lämnat en rätt kraftig bakfylla i form av förlorade karriärmöjligheter, bortkastade studieår, och inte minst en närmast celibatär och emotionellt död tonår. Fast jag är inte bitter i någon egentlig mening. Jag var genuint lycklig under stora delen av denna tid och den enda tid som var verkligt svår var den då tron vacklade. Idag lever jag ett bättre liv än jag gjorde då. Det är ett liv som styrs av verkliga prioriteter och jag har en utblick som är oändligt mer tillåtande och öppen än den jag hade då. Det känns som i Newtons mest berömda psalm "jag var blind men nu jag ser"!

Intervju med Jerker i Sydsvenskan

Jerkers blogg Allotetraploid