Kerstin Ollaiver, 1948

Bönhusorden tyngde mig, jag fick ångest
Tro på Herren Jesus - saliga äro de enfaldiga - tro - tro - troo! Orden sköt som pilar från alla håll. De tyngde ned mig så jag hade svårt att stå upprätt.

Jag befann mig i ett museum, en liten stuga på landsbygden, där en helbrägdagörare verkade omkring förra sekelskiftet. Stugan var trång med små rum och lågt i tak. Runt väggarna stod kryckor, käppar och skenor av olika slag och så bibelspråken på väggarna.

Ångesten växte inom mig, luften räckte inte till och orden slog, hånade, hotade, krävde... Benen bar mig trots allt ut. Hur kunde orden jag alltid sökt tröst och stöd hos plötsligt vända sig mot mig? Ord kan faktiskt bli kött

En värld av ord och idéer
att läsa och tänka och
plocka rätt....
Låta ordet sjunka in,
så det känns som kött,
något att ta på
och som tar på mig.


Orden smeker mig, värmer,
torkar mina tårar
men begär min trohet
och bevakar svartsjukt..

Min egen frånvändelse
Egentligen är jag inte kapabel att exakt beskriva händelseförloppet i den akuta krisen. Ovannämnda upplevelse hade jag haft vid något annat tillfälle men minnet vill placera den där. Nu slog i alla fall svartsjukan till på ett definitivt sätt. Jag hade gått för långt. Tankarna hade släppts ut på grönbete och de ville inte tillbaka till fållan igen. Jag försökte pressa tillbaka dem men det gick inte. De hade redan ätit sig för feta och fick inte plats.

Min upplevelse av frånvändelsen var lika stark som en kristen omvändelse kan vara. När jag skulle ta på mig min kappa som hade ett jesusmärke på kragen höll jag på att trilla omkull för märket tyngde så på min axel.

Utbildningen var precis avslutad och jag hade flyttat till en ny lägenhet som jag ännu inte hunnit möblera. Jag satt tömd på hela mitt inre i ett kalt rum: Screwtape - du har nämnt mina problem och trampat på alla mina liktornar. Nu sitter jag här på golvet i ett tomt rum och skriver till dig.

Kan redan deras svar
Pastorernas svar kan jag utantill. De har inte längre något att ge. Det är något ödesdigert jag gör, för det värsta som kan hända en människa är väl att förlora sin tro. Det är värre än döden - så har jag alltid tänkt och ändå skriver jag till dig. Det värsta får hända - bara det händer något. (Screwtape har jag på skoj kallat en person som varit ett stort stöd för mig efter krisen. Jfr.: The Screwtape Letters av CS Lewis - På svenska: Helvetets brevskola)

Utgången under bekännelse
"Jag skyltar inte med andras misslyckanden" sa pastorn, när jag anmälde min vilja att gå ur församlingen och undrade om det skulle skrivas i församlingsbladet. Men inte hade jag haft något emot att stå under en rubrik: "Utgången på bekännelse", som omväxling mot alla som upptagits på bekännelse enligt församlingsbladets tillkännagivanden. Jag tänkte inte på samma sätt som de längre och var alltså misslyckad. Hej då! Jag går nu och lämnar din luddiga famn. Du saknar mig inte när jag går. Du ser bara rädd ut!

Var skulle jag hitta nya vänner?
Är man uppvuxen i ett kristet sammanhang och själv levt som kristen en bit upp i vuxen ålder, så känner man sig mycket vilsen om man vill lämna tro och församlingsliv bakom sig. Jag insåg att kristendomen inte bara handlade om att tro, det var ett sätt att leva.

I kyrkan hade jag en självklar gemenskap, någonstans att gå utanför hem och arbete, även om jag med mitt då lite inbundna sätt mest deltog i kollektivet utan att få så många umgängesvänner.

Den första tiden sov jag till klockan tolv på söndagen för att komma ifrån känslan att man skulle gå på gudstjänst. Hur skulle jag få nya vänner? Hur skulle jag få kontakt med killar? Att gå ut och dansa hade ju varit synd. Jag fick reda på att jag borde sitta ned på skolans danslektioner. Det spelade ingen roll att jag gick på danskurs, tyckte ändå inte jag kunde dansa. Jag hade svårt att ta initiativ till kontakt när jag träffade människor i studie- och arbetssammanhang och gjorde jag det lyckades det bli fel på något sätt. När behovet är stort skrämmer man bort människor. Och jag var ofta deprimerad och tung till sinnet, inget trevligt sällskap. Men desperat ensam.

En ständig syndakatalog
Min uppväxt var präglad av den gamla traditionella frikyrkliga syndakatalogen. Det fanns många normer jag kände mig bunden av men som jag ändå hade svårt att försvara. Var det kanske den känslan som låg bakom hos andra också och som gav den formulering man ofta mötte: "Det är inte synd att gå på bio, men inte är det i en biosalong jag vill sitta när Jesus kommer tillbaka". Det blev ganska mycket man inte skulle göra den dag Jesus kommer tillbaka så i praktiken var det mycket som inte var tillåtet. Dessutom skulle man inte göra något som någon annan kristen kunde ta anstöt av. Man skulle ta hänsyn till de "svaga i tron". Bäst att avstå från att måla naglarna då...Framför allt skulle man ju inte bry sig om pojkar. Det hände att jag fick beröm av äldre personer för att jag höll stilen på den punkten.

Kunde inte koderna för att flirta
När jag kom ut i den jag trodde fria världen så försökte jag leva upp till min nya frihet, men upptäckte att det inte var helt okomplicerat. Inte fick jag skämta med en man på samma sätt som han kunde skämta med en sexuell anspelning. Det blev konstigt. Jag behärskade inte koderna för vad som skulle uppfattas som ett skämt eller inte. Den kvinnliga sexualiteten, den kvinnliga lusten var fortfarande något som inte fick bejakas helt. En kvinna som öppet visade att hon ville något var löjlig. Var kom den inställningen ifrån?

Det var många som tyckte det var något fel med att svära, speciellt barn skulle inte få svära av någon anledning. Varför inte? Om djävulen inte är någon realitet så borde det väl inte finnas någon som helst laddning i ett "djävlaranamma"?

Jag upptäckte att det fanns många oskrivna regler i den sekulariserade världen, men det var svårt att få grepp om dem eftersom de inte hade någon som helst motivering. Det fyllde mig med en känsla av förakt. Så småningom skulle jag känna att jag hade en egen moraluppfattning som jag kunde bottna i och motivera.

Kravet på tro en börda
Kravet på en tro var en stor börda för mig därför blev insikten att man inte måste tro, inte måste veta , en frälsande upplevelse. Jag får gå fri under min bara himmel, ta till mig det som verkar trovärdigt och lämna resten öppet. Jag blir inte straffad för att jag inte tror och tänker rätt. Guds existens går inte att bevisa, inte att motbevisa heller. Därför vill jag kalla mig agnostiker. Mitt liv är lättare på ett plan, jag har fått min frihet att låta tankarna löpa som det faller sig naturligt för mig. Samtidigt är det svårare. Jag måste själv ta ansvar över mitt liv, själv ta ställning till vad som är rätt och fel.

Tror på människan
Vad tror jag på nu? Jag tror på människan, inklusive mig själv - inte som en gud - utan som en människa med sina fel och brister men också med sina goda egenskaper. Såväl det goda som det onda kommer från människan själv och jag vill tro på och ta tillvara det goda. Jag vill tro på kärleken och jag tar mig rätten att inkludera mig själv i den kärleken. Man kan inte skapa kärlek genom att göra en regel: Älska din nästa - basta! Men finns viljan till kärlek kan vi kanske odla den, tänka efter hur livsbetingelserna för kärleken maximeras och försöka handla efter detta. Och där bör vi alla kunna samarbeta och verka för att skapa ett så gott liv för så många som möjligt - oavsett den egna personliga livsåskådningen.

Det låter kanske pretentiöst det jag försöker säga om kärlek. Jag kommer till korta på den punkten precis som andra människor men man måste ha något att sträva mot.

Den gudsbild Bibeln förmedlar, i all synnerhet om man skall tolka allting som verbalinspirerat av Gud, kan jag dock inte uppfatta som förenlig med kärlek. Så för mig är Gud inte kärlek men kanske man kan säga att kärleken är min gud. Fastän jag tror att kärleken är helt beroende av människan själv, tänker jag mig den ibland som ett väsen, personifierar den och söker efter den i mig själv och andra. Den är svår att formulera i ord överhuvudtaget, precisera den annat än i konkreta situationer. Man bara känner igen den när man möter den hos någon och om man någon gång lyckas förmedla den.