Klas Klottermus, 1945

Jag är född 1945, och växte upp på en liten ort. Mina föräldrar var religiöst likgiltiga, men de tillhörde statskyrkan, och hade man frågat dem skulle de nog ha sagt att de var kristna. Dock gick de nästan aldrig i kyrkan. Min pappa talade ibland om saker som han tyckte var orimliga i religionen.

Jag blev kristen dels genom att jag gick i söndagsskolan en tid som barn, och dels genom att skolan på den tiden lärde ut att kristendomen är sann. Jag var så naiv så jag trodde att det skolan sa måste stämma. Men det var jobbigt och problematiskt att vara kristen. Dels måste jag lägga ned en massa tid på att läsa böner, och dels oroade jag mig över att inte komma till himlen. Fast prästen och prästfrun i min hemförsamling var välmenande och sympatiska, och de anordnade trevliga julfester.

Jag är också homosexuell. Men jag upplevde ingen konflikt mellan min homosexualitet och kyrkans homofobi, eftersom jag inte var medveten om den senare. Homosexualitet var vid denna tid tabu i hela samhället, inte bara i kyrkan, och någon diskussion om hbt-rättigheter existerade inte.

Jag började tvivla framför allt genom att jag kom över religionskritiska böcker: Bertrand Russells Varför jag inte är kristen, Ingemar Hedenius Tro och vetande och en pocketbok som hette Ateistens handbok, och som föreningen Verdandi gav ut. I 17-18-årsåldern var min omvändelse från kristendomen fullbordad.

Jag upplevde mest lättnad och befrielse, och ingen som helst kris. Jag hade bara varit löst infogad i en kristen gemenskap, och bara under en ganska kort tid. Men jag kände indignation över att kyrkan och skolan hade lurat mig att lägga ned rätt mycket engagemang på något som bara var bluff!

Det fanns också ett grupptryck från de tongivande på den lilla orten där jag bodde. Det ansågs att man "skulle" vara kristen. Likgiltighet tolererades visserligen, men om man tog öppet avstånd från kristendomen kunde man få obehag av det. Tom husmödrar som hängde ut tvätt till tork på söndagar sågs med oblida ögon! De kristna bildade en självutnämnd moralisk elit, som ansåg sig ha rätt att fördöma och se ned på dem som tyckte annorlunda. Det var ett slags religiöst förtryck, även om de troende aldrig var direkt otrevliga. Jag tror att en hel del av detta fortfarande finns kvar på landsbygden och i mindre städer.

Därför är jag glad att jag inte längre är kristen, och att det nu finns en humanistisk folkrörelse som motarbetar religiöst förmynderi.

Klas Klottermus