Mimmi, 1972

Kristendomen fanns med i mitt hem bland annat genom mina föräldrars vänner som var aktiva inom EFS. Under min konfirmationstid blev jag själv troende och engagerade mig i både EFS och Svenska Kyrkan. Jag ville själv bli pastor eller präst och började studera teologi efter gymnasiet med detta som mål.

Under tonåren kom jag också fram till att jag var homosexuell vilket jag utan problem kunde berätta för mina icke-kristna kompisar. Min självbevarelsedrift sade dock någonstans till mig att inte berätta detta för vännerna inom EFS och Svenska Kyrkan. Ändå tänkte jag helt naivt att "när jag blir lite äldre och träffar den rätta tjejen så skall jag berätta också för dem och de kommer att förstå". Jag menar, de sjöng ju sånger som gick ut på att "Du vet väl om att du är värdefull" och sånt där, så innerst inne måste de ju ha en tolerant och kärleksfull människosyn?

Det hade inte kunnat vara mer fel. När jag träffade den "rätta tjejen" och började kommunicera detta även i mina kristna sammanhang gick det naturligtvis käpprätt åt skogen. Jag, som hade ett stort kyrkligt kontaktnät, var plötsligt paria (alternativt en som det var synd om och som man borde be för så att jag skulle bli "helad" från detta som absolut inte var "kärlek" i deras ögon). Jag stod där, ett par och tjugo år gammal, och insåg att större delen av min sociala värld var borta och bytte trottoar när de mötte mig på gatan. Yrkesplanerna gick naturligtvis också om intet och ett par års studier med medföljande studieskulder var totalt bortkastade eftersom biskopen inte ville prästviga homosexuella. Å andra sidan var det lika bra: jag hade helt tappat lusten för att bli präst eller pastor då hela deras "Du vet väl om att du är värdefull"-kör bara visade sig vara båg.

"På frukten känner man trädet" sade Jesus och naturligtvis innebar de kristnas svek att hela tron framstod som mer och mer absurd för mig även om jag först försökte hålla fast vid den. Jag frigjorde mig därför gradvis från tron och upptäckte en ny social och intellektuell frihet som jag är lycklig över att ha funnit än idag. Jag måste i detta sammanhang säga att Svenska Kyrkan inte är ett dugg "bättre" än andra samfund även om de själva gärna framställer sig så och har en förment intellektuell image. Det är en gradskillnad och inte en artskillnad och inom Svenska Kyrkan finns samma intellektuella mumbo-jumbo och sociala ostracism som inom andra samfund även om framtoningen är annorlunda och du kan ha "tur" nog att hitta en och annan enskild präst som är OK där. Jag har alltså gått ur Svenska Kyrkan.

Idag är jag gift med en kvinna och vi väntar vårt första barn. Jag har ett jättebra, välavlönat arbete inom en sektor där man inte har hang-ups vad gäller hbt-folk. Framförallt: jag är nu lycklig som människa och intellektuellt fri! Jag hade aldrig kunnat få detta lyckliga, välintegrerade liv med fru och barn om jag fortsatt att engagera mig i Svenska Kyrkan eller EFS. Jag saknar inte tron i sig heller och kallar mig idag omväxlande agnostiker eller ateist beroende på hur det känns för stunden. Och inte är jag rädd att hamna i något slags helvete heller! Vilken befrielse!