Niclas Berggren, 1968

Jag blev kristen när jag var 16 år under en sommarvistelse i USA. Där såg jag baptistpastorn Jerry Falwell predika på TV om tron på Jesus, som jag tilltalades av. Som 13-åring hade jag fått nya testamentet av gideoniterna och hade av och till läst en del i det; men det var alltså tre år senare som jag hade fått tro och beslöt mig för att bekänna Jesus som min herre. När jag kom hem från USA pratade jag med kristna i skolan (mina föräldrar är inte troende) och började besöka olika kyrkor i min hemstad Tranås. I december lät jag mig döpas i Pingstkyrkan, som jag tyckte verkade mest hängiven av församlingarna.

Där började ungefär tolv års tid som kristen för min del. De första åren var jag särskilt engagerad och deltog mycket aktivt i olika aktiviteter, inte bara i kyrkan utan också utanför - jag ordnade morgonbön i skolan, vittnade utanför Folkets Park, ordnade bönemöten med kristna vänner, praktiserade som pastor etc. Jag talade i tungor och frambar profetiska budskap. (Jag kan förresten fortfarande "tala i tungor" precis som när jag var kristen, men jag gör det förstås inte längre.)

Det är intressant hur människan fungerar psykologiskt. Många bestämmer sig för att gå in för något till 100 procent - trots att det egentligen inte finns en säker, eller ens rimlig, grund för den trosvissheten. Det kännetecknar nog särskilt religiösa människor, inklusive mig på den tiden. Det kändes meningsfullt och sant då, och var i hög grad en följd av subjektiva, emotionella upplevelser, som tolkades som indikationer på gudomlig närvaro.

Men den trosvissheten kom att utmanas, först genom att jag var homosexuell. Detta förträngde jag i många år eftersom jag uppfattade det som oförenligt med ett kristet liv att bejaka sådana känslor. Men under en annan USA-vistelse kom jag i kontakt med boken Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality av John Boswell, som fick mig att inse att bokstavstolkningar av bibeln helt enkelt ofta inte är hållbara.

Den insikten ledde sedan till en intellektuell process (helt olik den process som ledde till att jag en gång blev kristen, som var icke-intellektuell till sin karaktär och som byggde på en önskan att den kristne guden skulle existera). Denna process pågick i ett par år, under vilken jag började ifrågasätta allt mer av kristen tro och lära och, till slut, existensen av den kristne guden. Jag insåg att människor trodde därför att de hade fått för sig något som kändes bra, inte på grund av en rationell prövning och kritiskt tänkande. Jag började också läsa religionsfilosofisk litteratur (bl.a. Atheism: A Philosophical Justification av Michael Martin, The Mircale of Theism av J. L. Mackie och On the Nature and Existence of God av Richard Gale) som bidrog till en insikt om att min kristna tro var ett luftslott. I själva verket finns det inget skäl att tro att det existerar någon gud.

Därför kontaktade jag Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, som jag då tillhörde, och begärde mitt utträde. En ateist passar inte i en pingstkyrka. Tolv år som pingstvän var nog.

När jag ser tillbaka på min tid som kristen gör jag inte det med bitterhet - tvärtom var det på många sätt en bra tid (även om jag tror att den hade kunnat vara ännu bättre om jag hade använt min tid till vettigare saker). Jag umgicks med många mycket fina och ärliga människor, och jag kände mig ofta glad och trygg. Men det har jag gjort även som f.d. kristen. Det centrala för mig kom att bli sanningsfrågan - hur vet jag att det är sant att den gud jag bekänner mig till faktiskt finns? - och där tvangs jag till slut erkänna att det inte fanns något tungt skäl, utöver mina egna känsloupplevelser, att tro att denne gud fanns.

För kontakt går det bra att mejla niclas.berggren@ratio.se