Oscar Cederwall, 1977

Jag är född i ett kristet hem. Vår familj var med i Pingst när jag var liten. Bytte till Mission efter en liten fejd där många andra också lämnade Pingst. Man kan väl säga att jag hade en ganska oskyldig barnatro som jag senare började tvivla på allt mer. Jag hade kompisar både i och utanför kyrkan och det var nog en av anledningarna till att själva utträdet ur kyrkan inte blev så smärtsamt för mig.

När jag konfirmerades började jag fundera mycket på det här med tro. Efter konfirmationen fick vi nämligen tillfälle att gå med i församlingen och att bli döpta. Jag funderade mycket på det där med dopet. Jag ville vara säker på att jag var kristen om jag skulle döpa mig. Och jag kände mig inte kristen. Jag fattade inte det där med Jesus tex. Jag trodde att Gud fanns och jag bad till Gud, men det där med Jesus tex jag fattade liksom inte poängen. Så jag döpte mig inte...och det var väl ett av de första stegen bort från kyrkan.

Vid ett tillfälle vid den här tiden så var jag på ett möte med en "kändis-predikant". Han var en sån där som drog folk och det berättades att folk blev frälsta på hans möten och började skratta och så. Och att folk "föll i ande", vilket innebar att de liksom svimmade och blev liggande i en hög på golvet. Jag blev mycket nyfiken på detta eftersom jag gärna ville ha en religiös upplevelse, bli berörd av Gud. Så jag gick dit. Detta var också en av de bidragande orsakerna till att det till slut gick som det gick. Jag stod framför korset den kvällen, längst fram i kyrkan, och väntade på att den där mannen skulle vidröra min panna och att jag skulle falla i ande. Jag var redo, jag väntade på ett tecken. Jag kände att nu jäklar var det på allvar. Innan mig hade folk fallit som furor till höger och vänster. Det stod folk bakom och väntade på att man skulle falla, och de föll verkligen, allihop. Sen kom han till mig. Han ställde sig framför mig, lade handen på min panna, och tryckte till. Jag tog ett steg bakåt och spjärnade emot mot hans andra försök att välta omkull mig. Sen stod jag kvar där, den enda som inte fallit, framför korset. Även om jag inte föll så hade jag fått ett svar, det svaret som jag behövde.

Jag har alltid haft ett kritiskt tänkande och att jag alltid tänkt på tillvaron på ett vetenskapligt sätt. Har alltid velat veta hur saker och ting fungerar. Jag ställde en massa jobbiga frågor till folk i kyrkan som de inte hade något svar på. Frågor som jag funderade på var tex:

"Adam och Eva var de första människorna på jorden, och Kain och Abel deras barn, men vem fick de barn med? De kanske hade syskon som inte omnämndes i bibeln, men varför led då inte alla deras barn av inavel?"

"Det står ju i bibeln att Gud skapade regnbågen som ett tecken på förbundet mellan Gud och Människan, men...bröt vatten inte ljus på samma sätt innan det hände? Hade vattendroppar en annan form innan det förbundet?"

Jag insåg väl till slut att detta inte kunde vara sant...jag började tänka på det mer som sagor skrivna av okunniga. Och så en dag så tillät jag mig att tänka tanken: "Gud finns inte...kristendomen och all religion är bara påhitt...jag vet inte varför...men det är bara påhitt ju". Ju längre tid som gick desto mer säkrare blev jag och till slut kändes det som om jag hade blivit "upplyst" och äntligen nått insikt. Allt stämde så mycket bättre utan Gud.

Jag hade inte så många nära kristna vänner så jag förlorade inga vänner i den processen. Mina föräldrar sade väl inget speciellt mer än kanske "jaha, okej" vilket jag blev lite överraskad över. Vissa släktingar tog det ganska hårt och har nog ännu inte accepterat det. De tror väl att jag ska bli "räddad" på dödsbädden.

Jag slutade gå till kyrkan. Slutade vara med på kyrkliga aktiviteter. Efter gymnasiet började jag jobba i en närliggande stad och flyttade dit, då lämnade jag också missionsförsamlingen.

För ca ett år sedan gick jag ur svenska kyrkan och gick med i humanisterna. Jag tänker inte så mycket på det där med kyrkan och gud längre. Det har försvunnit ur mina tankar och det är jätteskönt. Däremot tänker jag ofta på hur mycket lidande och orättvisor som sker i religionens namn och hur vi kunde slippa så mycket problem i världen om fler människor kom till insikt.