Richard Brorsson, 1987

Jag har varit kristen i hela mitt liv. Fram till nu.

Jag har kallat mig kristen så länge jag kan minnas. Min far tog mig till så kallade "möten", med en baptistkyrka i amerikansk stil, under hela min uppväxt. Jag blev också satt i en kristen privatskola när jag var fem år, och gick där tills jag var tolv, med kristendom på schemat under större delen av tiden. "Samlevnadsundervisningen" minns jag särskilt: En man tager en kvinna, tillsammans blir de en och aldrig skall de skiljas åt, det är guds vilja.

Jag har sedan jag, vid tolv års ålder, flyttade till min mor i Falkenberg, som fick fly för att behålla sin mentala hälsa, funderat över detta jag fick lära mig under indoktrineringen. Det är sant; jag kan inte förkasta allt, jag har lärt mig mycket jag har haft nytta och glädje av. Men det jag inte fick lära mig, som humanismen senare fick kurera, var förnuftets makt, långt starkare än en inbillad eller feltolkad guds.

Det som fick mig att tvivla var dels metoderna under inlärningen, förmanande, nästan hotande ord om att oanade plågor kunde vänta mig om jag inte trodde på vad lärarna och församlingsmedlemmarna sade. Dels var det också de löjligt uppenbara luckorna i deras logik och argumentation.

Jag kallar mig inte längre kristen, även om jag ofta funderar över begreppet Gud. Jag kan äntligen ta av mig religionens ok och istället trä på mig skeptikerns mantel. Jag är fri från vanföreställningar efter 18 år av lögner.

Tack gode Gud!