Sara, 1975

Jag är uppvuxen i en kristen familj bland fem syskon. Pappa är numera pensionerad men har länge tjänat som pastor i både frikyrka och missionsförbundet. Mamma har länge varit hemmafru och samtidigt spelat och sjungit i kyrkan. Hos oss har den kristna läran varit det mest centrala och det viktigaste av allt. Åtminstone för mina föräldrar. Jag själv utvecklade nog mest en mask att hålla upp så att föräldrarna skulle bli nöjda.

Jag har alltid tvivlat, och runt 18-års ålder hade jag en livsåskådningskris, men jag har alltid varit ganska inbunden så jag gjorde aldrig någon scen av det för det skulle inte ge något att ifrågasätta tron där hemma.Pappa döpte mig och två av mina yngre syskon när jag var tolv år, och jag kommer inte ihåg hur jag tänkte då. Trots tvivel har jag krampaktigt alltmer försökt tro på Jesus, mest i rädsla för att hamna i helvetet.

När jag var 18 år träffade jag min nuvarande man som även han vid den tiden var kristen, och dessutom engagerad i sin kyrka. Vi flyttade ihop och blev sambos efter en tid, vilket inte var uppskattat av mina föräldrar. För mig var det kanske en start på ett eget-tänkande liv, men det var oerhört stormigt inuti mig.

Vi kom att tvivla tillsammans ganska snart, mycket på grund av nyktra ateister i vår omgivning, ett par klasskamrater som vi umgicks mycket med. Jag lämnade min ekumeniska församling då jag blev myndig, och var med i ungefär ett år i min mans, men vi lämnade den gemensamt, och vi lämnade då även nästan alla kristna kompisar i den vevan. Min man lämnade tron innan jag gjorde det, men han var ödmjuk inför min fortsatta kramp-kamp. Min man och en speciell vän till oss, en klarsynt ateist, har influerat mig mycket och varit ett stort stöd i nyktra samtal om livet.

Folk i min omgivning, exempelvis mina föräldrar, har nog alltid trott, och tror nog fortfarande, att jag aldrig har lämnat själva tron. Nu, 14 år efter att jag blev myndig, har jag tagit steget att våga lämna tron och krampen vilket mest beror på de många samtal vi haft den senaste tiden, och de dokumentärer vi tittat på, jag och min man. Många av Richard Dawkins, exempelvis "Root of all evil" har hjälpt mig att se saker ännu klarare, och stärkt mig i "befrielsen". Jag har berättat om min "abdikation" för några vänner med lite olika följdreaktioner: en hårdkokt renodlad ateist blev jublande glad, andra mer moderata ateister blev lite förvånade men glada, och några vanligt svenskt kristna blev nog både lite förvånade och bekymrade, och ville byta samtalsämne ganska fort.

Jag ser på framtiden som oerhört spännande. Det börjar kännas mindre och mindre läskigt, och jag blir bara mer och mer övertygad om mitt avhopp från tron. Det finns så mycket jag kan lära mig om hur världen funkar utan att förblindas av tron. Det känns kittlande och stort att jag kan bestämma själv hur jag vill se på världen, och att jag själv kan bestämma min livsåskådning. Men det finns en sak som jag känner oro för: att prata med mina föräldrar om detta. Det kanske jag aldrig kommer att behöva. Men kan jag stå upp för vem jag är om tillfället kommer?