Stina, 1984

Jag är uppvuxen i en kristen familj. Framför allt sedan konfirmationen har jag brunnit för min tro och jag har varit engagerad i församlingen på alla möjliga sätt. Men mina tvivel har alltid funnits där. Ofta avundades jag dem som varit ateister och sedan blivit omvända. Jag önskade jag hade haft det andra perspektivet för att sedan aktivt välja tron istället för att få den med modersmjölken. Jag läste mycket böcker som gav argument för tron. Jag tog varje chans jag fick att diskutera trosfrågor med folk i församlingen. Men det fanns aldrig riktigt med tid för att gå till botten med mina frågor och tvivel. Det var lägrena med kyrkan man fick lite tid för sånt, men sen kom vardagen tillbaka med annat att tänka på. Jag blev aldrig riktigt nöjd med svaren jag fick från folk i kyrkan. Så fick jag tips om CredoAkademin som var en skola som var inriktad på att försvara kristna tron. Där skulle finnas folk som kunde ge svar på mina frågor, om några. Äntligen skulle jag få chansen att ta i tu med min tro på heltid. Det var året efter gymnasiet. Det var året som skulle få avgöra min framtid, på det existentiella planet.

I samma veva hade jag träffat min nuvarande pojkvän, David. David var ateist, vilket förstås bekymrade mig och jag bad och hoppades att han en dag skulle bli omvänd. David och jag diskuterade tron. Han var nyfiken på hur jag tänkte, men samtidigt gav han infallsvinkar och ställde frågor om saker som jag själv aldrig reflekterat över. Saker jag bara tagit för givet i min tro. Och varje gång jag skulle förklara vad jag själv trodde hörde jag mig själv säga de argument jag lärt mig säga. Och jag hörde mig själv utifrån, hur oövertygande jag lät. Jag upprepade bara vad andra sagt. Varje diskussion vi hade upplevde jag som att jag “förlorade”. När jag däremot argumenterade mot mina kristna vänner upplevde jag det alltid som att jag vann diskussionen. Försvaret för kristendomen kom i allt sämre läge.

Året på Credo, innan jag hoppade av, blev ett tufft år. Jag kände ständigt att jag var i konflikt. I skolan kändes det som jag var den enda som kritiserade och hade starka tvivel och när jag kom hem men mina nya argument till David var jag i konflikt åt andra hållet. Men jag ville ju tro. Jag ville inte ge David rätt.

Så jag bad om tro. Varje dag. Men samtidigt hade jag bestämt mig för att sluta försvara Gud. Det hade de sagt på Credo, att vi behöver inte försvara Gud, Gud kan försvara sig själv. Argumenten behöver vi mest för vår egen skull, och kanske andras. Men de argument jag fick gjorde mig inte nöjd.

Varför syns och märks Gud så lite? Jamen titta på Moses i öknen när Gud visade sig som en molnstod. Israeliterna hade Gud med sig hela tiden, men inte älskade de honom mer för det? Nej, men skulle han synas skulle man åtminstone veta vad det var man skulle älska eller inte. Då skulle det inte behöva handla om tro.

Varför lyssnar Gud inte på mina böner?
Nej, men Gud kanske inte vill det du vill. Gud kanske har en annan plan.

Men benar man ner det är det väl ändå en sak Gud helt säkert vill och det är att alla ska tro. Så jag bad om tro. Men jag fick ingen tro. Bara mer tvivel.

Jag klamrade mig fast in i det sista. När jag ändå tillslut kände att jag inte kunde kalla mig kristen längre, när jag kände att jag inte hade mer på skolan att göra, var det framförallt av följande skäl:

Försvaren av gud dög inte. När jag slutade försvara gud kunde han inte längre stå för sig själv.

Jag ville tro, jag hade gett gud den ärligaste chans jag kunde ge, men han tog den inte. Jag mådde psykosomatiskt dåligt pga gud och skulle jag försöka mer skulle jag bryta ihop.

Kristendomen bygger på att de som tror att Jesus var guds son ska bli räddade och få evigt liv. Men hur kan tron vara beroende av en människas öde i all evighet? Som om tron var någon slags prestation. Jag anser inte att tron är något man väljer i en mening. (Jag talar här om tro som försanthållande.) Man tror på det man tycker känns mest trovärdigt. Även om jag gärna skulle tro på en älskvärd gubbe som gjorde att man kunde trolla om man bara trodde tillräckligt mycket att han existerade, så ser inte världen ut så! Så vilken gud skulle vägra visa sig och samtidigt bestämma att de som chansar på att han existerar ska få evigt liv i ett paradis medan resten får brinna i helvetet eller motsvarande? Jo, en grym, inkonsekvent och sadistisk gud med ond humor. Och okej, en sån vill jag inte tro på. Men jag känner att jag har goda skäl för att inte göra det.

Det senaste kände jag var en väldigt fundamental del av kristendomen som jag helt enkelt tyckte det föll på.

Väl avhoppad kände jag mig som återfödd. Jag tog ett vikariat och jag var både fysiskt piggare och mentalt gladare. Ja, det var som en omvänd frälsning. En sån befrielse. Allt var så enkelt. Jag behövde inte försöka lista ut vad den osynliga guden ville. Nu var det bara jag och världen! Nu var det bara att börja utveckla moralen efter erfarenheter och vett istället för på en kryptisk bok. Samtidigt kändes det lite förbjudet. Nytt och främmande. Som otrampad mark framför mig.

Jag började med att kalla mig agnostiker, lite för att hålla alla vägar öppna. Jag trodde inte på den kristna guden, men kanske på “nåt” som medelsvensken tror. Men i praktiken lutar jag nog nu åt ateismen, även om ordet fortfarande kan skrämma mig lite. Nej, man kan varken bevisa eller motbevisa gud. Men bevisbördan ligger hos den som gjort påståendet. Om gud plötsligt står framför mig en dag och det inte finns tvivel om saken, då behöver jag helt enkelt inte kalla mig ateist längre. Då behöver ingen längre tro. Men guden skulle vara skyldig mig några förklaringar.